»Stirling, med ers höghets tillåtelse», sade Quentin. »Det var en gerning som medförde föga godt.»
»Kallar ni slottet Stirling?» sade konungen, låtsande ej höra den senare delen af Quentins anmärkning. »Nå, Stirling då — namnet gör ingenting till saken. Men jag vill dessa män intet ondt — intet. Det skulle ej gagna mig till något. Kanske mena de ej lika ärligt med mig. Jag litar på din musköt.»
»Jag skall vara redo vid signalen», sade Quentin; »men —»
»Du tvekar», sade konungen. »Tala ut — jag ger dig fritt lof. Af sådana som du kan man få vinkar, hvilka ej sakna sitt värde.»
»Jag vill endast taga mig friheten säga, att då ers majestät har anledning misstro denne burgundare, så undrar jag på, att ni låter honom komma så nära er person, och det i hemlighet till.»
»Lugna er, herr väpnare», sade konungen. »Det fins faror, som försvinna, då man blickar dem i ögat, och som då först blifva säkra och oundvikliga, när man visar fruktan för dem. Går jag djerft fram till en arg bandhund och smeker honom, så vill jag hålla tio mot ett, att jag blidkar honom och får honom vid godt lynne: men visar jag mig rädd, så flyger han på mig och söndersliter mig. Jag vill vara uppriktig emot dig; jag är ytterst angelägen om, att denne man ej återvänder i dåligt lynne till sin hetsige herre. Jag står derför mitt kast; ty jag har aldrig skytt att blottställa mitt lif för mitt rikes väl. Följ mig.»
Ludvig som syntes hafva fattat en synnerlig förkärlek för sin unge lifvakt, förde honom genom samma sidodörr, hvarigenom han sjelf inkommit, sägande, då han visade honom den: »den som vill hafva framgång vid hofvet, måste ha reda på palatsets lönndörrar och lönntrappor, dess fallgropar och fall-luckor, lika väl som på hufvud-ingångarne, flygeldörrarne och portalerna.»
Efter att hafva tillryggalagt åtskilliga trappor och gångar, inträdde konungen i ett litet hvälfdt rum, der ett bord var dukadt för tre personer. Möblerna och inredningen i detta rum voro enkla ända till tarflighet. Den enda artikel i rummet, som hade det ringaste utse-