148
ende af kunglighet, var ett flyttbart skänkskåp, som innehöll några få guld- och silfverkärl. Bakom detta skänkskåp, som fullkomligt dolde honom, anvisade Ludvig Quentin Durward sin post, och efter att, genom att gå till olika delar af rummet, hafva förvissat sig om, att han var osynlig från alla håll, gaf han honom sin sista befallning. — »Kom ihåg orden Ecosse, en avant, och så snart du hör mig uttala dem, så kasta ikull skänkskåpet, bry dig inte om bägare eller pokaler, utan tänk bara på att taga säkert sigte på Crèvecœur. Om din bössa klickar, så kasta dig öfver honom och begagna din knif. Olivier och jag kunna nog reda oss med kardinalen.»
Sedan han sagt detta, hvisslade han högt och inkallade Olivier, hvilken var både förste kammartjenare och barberare samt egentligen förrättade alla tjenster, som omedelbart afsågo konungens person. Denne inträdde, åtföljd af två gamla män, hvilka utgjorde hela uppassningen vid den kungliga taffeln. Så snart konungen intagit sin plats, infördes gästerne, och Quentin, ehuru sjelf osynlig, var så stäld, att han kunde varseblifva allt som föregick i rummet.
Konungen välkomnade sina gäster med en hjertlighet, som Quentin hade den största svårighet att förlika med den befallning, han nyss förut fått, och med den afsigt, hvarför han med sitt dödande vapen stod på post bakom skänkskåpet. Ej nog att Ludvig visade sig fullkomligt fri från all slags fruktan; man skulle äfven kunnat tro, att dessa gäster, hvilka fått den höga äran att blifva kallade till hans bord, voro just de personer, till hvilka han oförbehållsamt kunde anförtro sig och hvilka han isynnerhet ville utmärka. Ingenting kunde vara på en gång värdigare och tillika förbindligare än hans beteende. Medan allt omkring honom, hans egen drägt inbegripen, var vida under den prakt, hvilken äfven de minsta furstar i hans rike utvecklade vid sina gästabud, voro hans tal och hållning en mäktig monarks i hans mest nedlåtande lynne. Quentin frestades derför att tro, att antingen hela hans föregående samtal med Ludvig blott varit en dröm, eller också att kardinalens ödmjuka uppförande och den burgundiske ädlingens fria och öppna hållning helt och hållet utplånade konungens misstankar.
