Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

150

med vin de Rheims, och bjud den på knä åt grefven — han föreställer vår kärälskelige broder. Herr kardinal, vi sjelfva vilja fylla er bägare.»

»Sire, det har ni redan gjort, och det bräddfullt», sade kardinalen med den inställsamma min, en gunstling visar en välvillig herre.

»Det är derför, att vi veta, att ers eminens kan föra den med en stadig hand», sade Ludvig; »men hvilkendera sidan hyllar ni i den stora tvisten — Sillery eller Auxerre — Frankrike eller Burgund?»

»Jag ärnar förblifva neutral, sire», sade kardinalen, »och skall fylla min bägare med Auvergnat.»

»Neutraliteten är en farlig roll», sade konungen; men då han märkte kardinalen skifta färg, halkade han ifrån ämnet, tilläggande: »men ni föredrar Auvergne-vinet, emedan det är så ädelt, att det ej tål vatten. — Ni t vekar att tömma er bägare, herr grefve; jag hoppas ni ej funnit någon nationel bitterhet på bottnen.»

»Jag skulle önska, sire, att alla nationaltvister kunde slutas lika angenämt som täflingen mellan våra vingårdar», sade grefve de Crèvecœur.

»Med tiden, herr grefve», svarade konungen; »med tiden — så lång tid, som ni behöft att dricka er champagne; men då det nu är gjordt, så visa mig den ynnest och stoppa denna bägare innanför ert rockbröst och behåll den, som en gärd af min aktning. För hvem som helst skulle vi ej velat skilja oss vid den. Den tillhörde fordom Frankrikes skräck, Henrik V af England, och blef tagen vid Rouens återeröfring, då dessa öbor utdrefvos ur Normandiet genom Frankrikes och Burgunds förenade vapen. Den kan ej värdigare användas än som en skänk till den ädle och tappre burgundare, som så väl vet, att föreningen mellan dessa två nationer utgör vilkoret för att fastlandet skall kunna förblifva oberoende af det engelska oket.

Grefven besvarade detta tal med några lämpliga ord, och Ludvig gaf fritt lopp åt den satiriska glädtighet, som ibland lifvade de mörkare sidorna af hans karakter. Sjelf naturligtvis ledande samtalet, fälde han yttranden, som alltid voro fina och bitande och ofta verkligen qvicka, sällan godsinta, och de anekdoter hvarmed han späckade dem,