Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XVI

tusen pund i tre procents-fonderna lika hastigt som om man med ens utstrukit hela nationalskulden — ty hvem tusan kunde väl hafva trott att en qvinna med femtio års erfarenhet på nacken skulle gå och gifta sig med ett franskt benrangel, hvars armar och ben liknade två halföppnade passare, stälda lodrätt uppå hvarandra, medan den delen, hvari gängorna rörde sig, var fullt tillräcklig att föreställa kroppen. Allt det öfriga var idel mustascher, pelsverk och kaliko-byxor. För hälften af de penningar, hon öfverlemnade åt denna militäriska fogelskrämma, skulle hon år 1815 kunnat disponera öfver en fänika kosacker. Men hvartill tjenar det att tala vidare om den saken, särdeles som hon börjat citera Rousseau som ett orakel — låt det derför vara som om det aldrig varit.

Sedan jag sålunda uttömt min galla mot ett land, som det oaktadt är ett ganska behagligt land och hvilket jag ej kan klandra, emedan det är jag som sökt det och ej det som sökt mig, så öfvergår jag till det egentliga ändamålet med denna inledning, hvilket, värdaste publikum, om jag ej alltför mycket räknar på beständigheten af din ynnest (ehuru, sanningen att säga, beständighet och öfverensstämmelse i smak äro egenskaper på hvilka de, som söka stå väl hos dig, svårligen få räkna), kanske torde hålla mig skadeslös för den förlust jag lidit genom att medtaga tant Dorothea till de tjocka vadornas, de fina smalbenens, de svarta mustaschernas, de kropplösa lemmarnas (jag försäkrar er att karlen, som min vin lord L— sade, är en fullkomlig gåskrås-pastej, idel ben och vingar), och de fina känslornas land. Om hon ändå ifrån half-solds-listan tagit en skräflande högländare eller en svassande irländare, skulle jag aldrig sagt ett ord om saken; men som det nu gick, är det nästan omöjligt att ej harmas öfver att se henne så oförskyldt plundra sina lagliga arfvingar. Men »tyst min onda genius!» och låt oss bjuda vår värda publik på ett för oss angenämare och för andra mera roande ämne.

Genom att dricka ofvannämnda sura vin och röka cigarrer, en konst, hvari jag ej är någon nybörjare, drack och rökte jag mig efterhand till ett viss slags bekantskap med un homme comme il faut, en af de få gamla aristo-