kratiska prakt-exemplar, som man ännu finner i Frankrike och hvilka, liksom de stympade bildstoderna af en föråldrad och förglömd kult, ännu alltid ingifva en viss aktning och vördnad äfven hos dem, at hvilka hvarken den ena eller den andra frivilligt lemnas.
Under mina besök på stadens kaffehus blef jag genast öfverraskad af den gamle adelsmannens ovanliga värdighet och allvar, hans orubbliga tillgifvenhet för strumpor och skor, till trots för halfstöflar och pantalonger, Ludvigs-korset i hans knapphål och en liten hvit kokard vid agraffen på hans gammalmodiga hatt. Det låg något intressant i hela hans väsende, och hans något högtidliga allvar bland den honom omgifvande lifliga gruppen tycktes, liksom skuggan af ett träd på ett solbelyst landskap, ännu intressantare just för dess sällsynthets skull. För att blifva närmare bekant med honom gjorde jag allt hvartill stället, omständigheterna och landets plägseder berättigade mig — det vill säga, jag satte mig bredvid honom, rökte min cigarr i långsamma och afmätta, nästan omärkliga drag, och vände mig till honom med sådana frågor, som ett godt lefnads-vett öfverallt, och isynnerhet i Frankrike, tillåter främlingen att göra, utan att behöfva befara att beskyllas för påflugenhet. Markis de Hautlieu — ty sådan var hans rang — var så fåordig och högtidlig, som fransk belefvenhet tillät; han besvarade hvarje fråga, men gjorde mig ingen tillbaka, som kunde inbjuda till ytterligare förfrågningar.
Förhållandet var det, att markisen, som ej var särdeles tillgänglig för några slags utländingar och ej en gång för främlingar bland sina egna landsmän, var isynnerhet förbehållsam mot engelsmän. Kanske orsakades denna känsla af en qvarlefva af gamla national-fördomar, eller härledde den sig ifrån den föreställningen, att de äro ett högdraget, penningdrygt folk, i hvars ögon rang, förenad med knappa omständigheter, lika mycket är ett föremål för åtlöje som medömkan; eller kanske kände han sig såsom fransman, vid åtanken på vissa nyare tilldragelser, förödmjukad öfver just de framgångar, som återgifvit tronen åt hans herre och åt honom sjelf en förminskad egendom och ett förstördt slott. Hans vedervilja gick likväl aldrig längre än att han undvek engelsmäns sällskap; ty
