TOLFTE KAPITLET.
Statsmannen.
Han är så grundlärd uti politiken,
Så genomdrifven, att han, med all aktning
För satans list, än ett kollegium
Med djefvul'n kunde läsa, och den lede,
Den gamle frestarn, nya konster lära.
Gammalt skådespel.
å Ludvig inträdde i galleriet, rynkade han
ögonbrynen på det sätt, vi förut beskrifvit såsom
honom eget, och kastade under dem en
ljungande blick rundt omkring sig, hvarvid, såsom
Quentin efteråt förklarade, hans ögon blefvo så små,
vredgade och genomträngande, att de liknade ögonen på en
retad huggorm, som framblickar genom den ljungtufva
hvari han ligger uppringlad.
När konungen genom denna snabba och skarpa blick varseblifvit orsaken till det larm som herskade i rummet, tilltalade han först hertigen af Orleans.
»Ni här, min kära kusin?» sade han, och i det han vände sig till Quentin, tillade han strängt: »hade ni ej min befallning?»
»Förlåt den unga mannen, sire», sade hertigen, »han fullgjorde sin pligt, men jag fick höra att prinsessan var i detta galleri.»
»Och jag gissar ni ej ville blifva afvisad, då ni kom hit för att göra er kur», tillade konungen, hvars afskyvärda hyckleri envisades att framställa hertigen såsom delande en böjelse, hvilken endast fans på hans olyckliga dotters sida. »Och är det på sådant sätt ni förför hof-
