166
vakter, unge man? Men hvad får man inte förlåta en kavaljer, som endast lefver par amours.»
Hertigen af Orleans upplyfte sitt hufvud, som om han velat svara på något sätt, som skulle beriktigat den i konungens anmärkning antydda meningen, men den instinktlika vördnad, för att ej säga fruktan för Ludvig, hvari han allt från barndomen blifvit uppfödd, fjättrade hans tunga.
»Och Johanna har mått illa?» sade konungen; »men var inte nedslagen derför, Ludvig; det går snart öfver; led henne till hennes rum, medan jag för de här främmande damerna till deras.»
Denna tillsägelse gafs i en ton, som motsvarade en befallning, och Orleans aflägsnade sig följaktligen med prinsessan genom den ena ändan af galleriet, medan konungen, afdragande handsken på högra handen, artigt ledsagade grefvinnan Isabella och hennes slägting till deras rum, hvilka lågo åt motsatta sidan. Han bugade sig djupt, då de inträdde, och förblef stående på tröskeln en minut efter sedan de försvunnit, hvarefter han med största lugn tillslöt dörren hvarigenom de aflägsnat sig och, efter att hafva vridit om den stora nyckeln, tog den ur låset och stack den i sin gördel, hvilket ännu mer gaf honom utseende af en gammal girigbuk, som icke med lugn kan gå ut, om han ej bär på sig nyckeln till det hemliga rum, der han förvarar sina skatter.
Långsamt och med på golfvet fästa blickar gick Ludvig nu fram till Quentin Durward, som väntade sig sin andel af det kungliga missnöjet och derför med en god portion ängslan motsåg hans annalkande.
»Du har handlat orätt», sade konungen, i det han upplyfte ögonen och skarpt riktade dem på honom, då han kommit honom på tre steg nära; »du har handlat i högsta måtto orätt och förtjent döden. — Låt mig ej höra ett ord till försvar! — Hvad, har du att göra med hertigar eller prinsessor, eller med hvad det vara må, utom min befallning?»
»Med förlof, ers majestät», sade den unga soldaten; »men hvad skulle jag göra?»
»Hvad du skulle göra, då man med våld ville tränga sig fram?» genmälte konungen föraktligt. »Hvartill har
