Sida:Quentin Durward 1877.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
167

du då vapnet du bär på axeln? Du skulle ha lagt an, och om den förmätne rebellen ej genast aflägsnat sig, skulle han dött i sjelfva denna sal! Bort — gå genom de der rummen. I det första finner du en bred trappa, som leder till den inre borggården, der du råkar Olivier Dain. Skicka honom upp till mig; sedan går du hem till ditt qvarter. Men om ditt lif är dig kärt, så var lika försigtig med din tunga, som du i dag varit försumlig i din tjenst.»

Glad att slippa för så godt köp, men upprörd öfver den kallblodiga grymhet konungen tycktes fordra af honom vid fullgörandet af hans pligt, begaf Durward sig fästad på den anvisade vägen, skyndade utför trappan och meddelade konungens befallning åt Olivier, som väntade på gården nedanför. Den slipade barberaren bugade sig, suckade och smålog, då han med en ännu lenare röst än vanligt önskade ynglingen god natt, hvarefter de skildes åt, Durward för att begifva sig till sin kasern och Olivier för att uppvakta konungen.

De anteckningar vi följt vid sammanskrifvandet af denna sannfärdiga berättelse hafva olyckligtvis här råkat få en lucka; ty då de hufvudsakligen grundats på af Quentin lemnade uppgifter, så meddela de oss ej något om det samtal, som i hans frånvaro egde rum mellan konungen och hans hemliga rådgifvare. Lyckligtvis innehåller Hautlieus bibliotek en handskrifven kopia af Jean de Troyes Chronique Scandaleuse, hvilken är mycket fullständigare än den tryckta och som dessutom innehåller en mängd märkvärdiga anteckningar, hvilka vi äro böjda för att tro hafva blifvit nedskrifna af Olivier sjelf efter hans herres död, innan han blifvit så lycklig att belönas med den snara, som han så länge förtjent. Från denna källa har det lyckats oss få en högst fullständig redogörelse för den vanbördige gunstlingens samtal med Ludvig vid närvarande tillfälle, ett samtal, som öfver denna furstes politik sprider ett ljus, hvarefter vi eljest torde sökt förgäfves.

Då Olivier inträdde i Rolandssalen, fann han konungen tankfullt sittande på den stol, hans dotter för några minuter sedan lemnat. Hemmastadd med sin herres lynne, gled han fram med ljudlösa steg, tills han korsat konun-