Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

XVIII

om en utländings affärer fordrade bemedlingen af hans inflytande, beviljades det alltid med all den artighet, som utmärker en fransk ädling, den der vet, hvad han är skyldig sig sjelf och sin nations gästfrihet.

Slutligen upptäckte markisen händelsevis att den nye kunden på hans vanliga café var en skotte, en omständighet som mäktigt talade till min fördel. Han underrättade mig, att några bland hans förfäder hade varit af skotsk härkomst, och han trodde, att familjen ännu hade några anförvandter uti hvad han behagade kalla provinsen Hanguisse der i landet. Slägtskapen hade ömsesidigt blifvit erkänd i början af föregående århundradet, och under sin landsflykt (ty markisen hade naturligtvis sällat sig till Condés armé och delat alla emigrationens missöden) hade han en gång nästan beslutat att taga sina skotska vänners beskydd i anspråk. Men vid närmare besinning hade han ej velat visa sig för dem i en ställning, som endast kunnat göra dem föga heder och som de möjligen kunnat anse såsom ådragande dem något besvär, kanske äfven något litet obehag, hvarför han tyckt det vara bäst att lita på Försynen och draga sig fram så godt han kunde. Huru han dervid bar sig åt, har jag aldrig kommit under fund med, men jag är säker på att det ej innebar något som kunde vara vanärande för den förträfflige gamle mannen, hvilken så väl i med- som motgång oryggligt vidhöll sin öfvertygelse och sin redbarhet, till dess tiden återgaf honom, gammal, fattig och nedslagen, åt det land han lemnat i ungdomens och helsans fulla kraft, lågande af en harm, som lofvade sig snabb hämd på dem som fördrefvo honom. Om jag lärt känna markisen under lyckligare omständigheter, hade jag kanske skrattat åt vissa drag i hans karakter, och isynnerhet åt hans politiska och bördsfördomar, men i den ställning han nu var, måste man, äfven om dessa fördomar ej varit fria från hvarje egennyttig bevekelsegrund, hyst aktning för honom, likasom man högaktar bekännaren eller martyren af en religion, som ej fullkomligt öfverensstämmer med ens egen.

Vi blefvo efter hand goda vänner, drucko vårt kaffe, rökte vår cigarr och drucko vår bavaroise[1] tillsammans i

  1. Tévatten med kapillär-sirap.