FJORTONDE KAPITLET.
Resan.
»Du sköna franska jord, så gynnad af
Natur såväl som konst — jag mins dig evigt,
Med dina söner, hvilkas värf är lek,
Så tacksam bördig teg sin gärd betalar;
Med dina döttrar, fagra, skälmska tärnor
Med svarta lockars svall! Men, sälla jord,
Dock mången sorglig saga sports om dig
Så nu som fordomtima!»
Anonym.
nligt befallning undvikande hvarje samtal med
eho det månde vara, skyndade Quentin
Durward att påtaga sig ett starkt men enkelt
harnesk jemte arm- och benskenor, samt satte
en god stålhufva utan visir på hufvudet. Dertill kom
ytterligare en lifrock af väl beredt getskinn, utsirad i
sömmarne med broderi, såsom det anstod en högre tjenare i
ett förnämt hus.
Denna drägt fördes till bans rum af Olivier, som med sitt lugna småleende och inställsamma sätt underrättade honom, att hans onkel blifvit kallad på vakt, på det att han ej skulle kunna göra några förfrågningar om dessa hemlighetsfulla rörelser.
»Man skall ursäkta er hos er frände», sade Olivier med ett nytt småleende, »och, min bästa son, då ni återvänder välbehållen från utförandet af detta angenäma uppdrag, så är jag förvissad om, att ni befinnes värdig en sådan befordran, som frikallar er från att för någon aflägga räkenskap för edra handlingar och som tillika skall ställa er i spetsen för dem, som skola göra er reda för sina.»
