Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

194

ej önska något bättre, än att blifva stäld under den goda biskopens af Lüttich beskydd.»

Den person, till hvilken dessa ord sades, mumlade ett ohörbart svar och drog sig tillbaka genom slottsporten, hvarvid Quentin tyckte sig i månskenet igenkänna konungen sjelf; det brinnande begäret att få se sina gäster afresa hade troligen föranledt honom att sjelf komma tillstädes, för den händelse att några betänkligheter skulle uppstå å deras sida eller några svårigheter å slottsvakternas.

Då de resande befunno sig utom slottet, måste de rida ett stycke med stor försigtighet, för att undvika de fallgropar, snaror och andra dylika försåt, som der voro utlagda för att hålla främlingar på afstånd. Gascognarn tycktes likväl fullständigt vara i besittning af ledtråden till denna labyrint, och efter en fjerdedels timmas ridt befunno de sig utom Plessis-le-Parcs område och ej långt från staden Tours.

Månen, som nu framträdt ur de moln, hvari han förut varit inhöljd, utgöt ett praktfullt ljushaf öfver ett lika praktfullt landskap. De sågo den kungliga Loiren rulla sin majestätiska vattenmassa genom den bördigaste slätt i Frankrike och slingra sig fram mellan stränder, prydda med torn och terasser, med oliv-lundar och vingårdar. De sågo Touraines gamla hufvudstad, Tours, hvars murar, torn och tinnar försilfrades af månskenet, medan inom dess omkrets den ofantliga götiska byggnad reste sig, som den fromme, sedermera kanoniserade biskopen Perpetuus redan i femte århundradet låtit uppföra och hvilken Carl den Stores och hans efterträdares nit utvidgat med så mycken arkitektonisk rikedom, att den blifvit den praktfullaste kyrka i hela Frankrike. Tornen till St. Gatiens kyrka voro äfven synliga, samt det dystra citadellet, som i forna tider säges hafva varit kejsar Valentiniani residens.

Ehuru de omständigheter, hvari den unga skotten var försatt, visserligen voro af den natur, att de uteslutande måste taga hans tankar i anspråk, kunde de dock ej hindra, att han, van vid sitt hemlands ödsliga, om ock storartade bergstrakter och fattigdomen af äfven dess mest majestätiska naturscener, kände sig gripen af beundran