och hänryckning vid åsynen af ett landskap, som naturen och konsten tycktes täflat om att smycka med sin högsta prakt. Men han återkallades snart till stundens bestyr af den äldre damen, som med en röst, hvilken åtminstone var en oktav högre än den ljufva stämma, som tog farväl af konung Ludvig, bad att få tala med eskortens anförare. Sporrande sin häst, framstälde Quentin sig vördnadsfullt för damerna i denna egenskap, hvarefter han sålunda togs i förhör af grefvinnan Hameline:
»Hvad heter ni och hvad befattning innehar ni?»
Han besvarade dessa båda frågor.
»Är ni fullkomligt bekant med vägen?»
»Jag kan ej», svarade han, »utgifva mig att ega någon synnerlig bekantskap med vägen, men jag är försedd med tydliga instruktioner, och vid första raste-ställe få vi en vägvisare, som i alla hänseenden är vuxen uppdraget att vägleda oss under den vidare fortgången af vår resa. Intill dess kommer en ryttare, som nyss stött till eskorten, att blifva vår vägvisare till den första stationen.»
»Och hvarför utvaldes ni, unga herre, till en sådan tjenstgöring?» sade damen. »Jag hör, att ni är samma yngling, som nyligen stod på vakt i det galleri, der vi råkade prinsessan af Frankrike. Ni tyckes mig väl ung och oerfaren för ett sådant värf, särdeles som ni är en främling i Frankrike och talar språket som en utländing.»
»Jag är pligtig att lyda konungens befallningar, nådig fru, och jag får ej tillåta mig att fälla något omdöme om dem», svarade den unga krigaren.
»Är ni af ädel börd?» frågade damen vidare.
»Ja, det kan jag trygt påstå, min fru», svarade Ouentin.
»Och är ni ej», sade blygt den yngre damen, i det hon i sin ordning vände sig till honom, »samma person jag såg, då jag var tillsagd att passa upp på konungen i värdshuset der borta?»
Det var kanske af en motsvarande känsla af blyghet, som Quentin sänkte rösten, då han bejakade frågan.
»Då tror jag, faster», sade hon, vändande sig till grefvinnan Hameline, »att vi ej behöfva befara något, så länge vi äro under denna unga herres beskydd. Han ser
