196
åtminstone inte ut som en, till hvilken man med trygghet skulle kunna anförtro utförandet af ett grymt förräderi mot två värnlösa qvinnor.»
»Vid min heder, min fru», sade Durward, »vid min familjs ära, vid mina förfäders ben, jag skulle ej för hela Frankrike och Skottland tillsammans kunna göra mig skyldig till något förräderi mot er.»
»Ni talar väl, unge man», sade grefvinnan Hameline; »men vi äro vana att höra fagert tal från konungen af Frankrike och hans utskickade. Det var derigenom vi förleddes att söka en tillflykt i Frankrike, då vi med mindre fara än nu kunnat få den hos biskopen af Lüttich; eller då vi kunnat gifva oss under Wenceslai af Tyskland eller Edwards af England beskydd. Och hvad blef resultatet af alla dessa konungens löften? Jo, att vi, liksom ett slags förbjudna varor, under plebejiska namn, på ett ovärdigt och skamligt sätt måste hålla oss gömda i ett eländigt värdshus, der vi, som annars, som du vet, Marthon» — hirvid vände hon sig till kammarjungfrun — »aldrig gjort vår toilett annat än under en tronhimmel och på en estrad med tre trappsteg, måste kläda på oss sjelfva, stående på bara golfvet, som om vi varit ett par mjölkflickor.»
Marthon medgaf, att hennes fru sade en högst bedröflig sanning.
»Om det inte varit något värre ondt, så skulle jag med nöje afstått från all ståt», sade Isabella.
»Men ej från sällskapslifvet», sade den äldre grefvinnan, »ty det vore en omöjlighet, min kära brorsdotter.»
»Jag skulle umburit allt, dyraste fränka», svarade Isabella, med en röst som trängde till hennes unga beskyddares innersta, »allt, för en trygg och aktningsvärd tillflyktsort. Jag önskar ej, — Gud skall veta att jag aldrig gjort det — att förorsaka krig mellan Frankrike och mitt fosterland, eller att lif skulle spillas för en så obetydlig varelse som jag. Jag bad endast om tillstånd att begifva mig till Marmoutiers kloster, eller till någon annan helig tillflyktsort.»
>Då talade du som en toka, min nièce», svarade den äldre damen, »och ej som en dotter till min ädle broder. Det är väl, att det ännu finnes en, som har något af det
