Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

198

frid, salig i åminnelse, var litet häftig och svag för rhenskt vin, så kan man väl gifta sig med en ryktbar riddare, utan att stryk skall blifva en nödvändig följd deraf. En verklig riddare är ett lam bland damerna och ett lejon bland lansar. Det fans en Thibault af Montigni — frid med hans stoft! — den bästa själ i verlden och aldrig så ohöfvisk, att han någonsin lyfte handen mot sin maka; tvärtom fann han, som utom hus kunde slå alla fiender, inomhus en täck fiende, som pryglade upp honom. Nå, det var hans eget fel — han var en af utmanarne vid Haflinghem, och förhöll sig der så väl, att om det behagat himmeln och din farfar, så kunde det hafva funnits en fru de Montigni, som bättre motsvarat hans veka natur.»

Isabella, som hade sina skäl att frukta det Haflinghemska vapenskiftet såsom ett ämne, hvaröfver hennes tant alltid var mycket omständlig, lät samtalet falla, och Quentin, som med den belefvenhet, som är en naturlig följd af en bildad uppfostran, befarade, att hans närvaro möjligen kunde falla besvärlig, red fram till vägvisaren, liksom för att fråga honom något angående vägen.

Emellertid fortsatte damerna ända till dagningen sin resa under tystnad, eller samtalande om saker som ej förtjena anföras, och som de då redan i flere timmar varit till häst, så blef Quentin, som var rädd att de skulle blifva uttröttade, otålig att få veta, huru långt de hade till närmaste hviloställe.

»Jag skall visa er det om en half timme», svarade vägvisaren.»

»Och sedan öfverlemnar ni oss åt en annans ledning?» fortfor Quentin.

»Ja, herr bågskytt», svarade karlen. »Mina resor äro alltid korta och rakt på saken. Då ni och era gelikar gå i båge, följer jag alltid strängen.»

Månen var nu längesedan nedgången, och morgonrodnaden började redan flamma i östern och spegla sig i en liten sjö, vid hvars kant de färdats en liten stund. Denna sjö låg midt på en vidsträckt slätt, öfverströdd med enstaka träd, små skogsdungar och busksnår, men som det oaktadt kunde kallas öppen, så att man med tillräcklig noggrannhet började kunna urskilja föremålen.