Quentin kastade ögonen på mannen som red bredvid honom, och under skuggan af en bredskyggig slokhatt, som liknade de spanska böndernas sombrero, igenkände han samme Petit-Andrés jovialiska drag, hvars finger, jemte hans bedröflige kamrats, Trois-Eschelles, kort förut haft en så obehaglig beröring med hans strupe. Med en afsky som icke var utan sin lilla tillsats af fruktan (i Skottland betraktas nämligen bödeln med en nästan vidskeplig fasa), en afsky, som hans senaste knapphändiga räddning ej minskat, styrde Durward instinktlikt sin hästs hufvud till höger, och gifvande honom med detsamma ett sporrhugg, gjorde han en half volt, som aflägsnade honom åtminstone åtta fot från den förhatliga reskamraten.
»Håhå! Håhå!» utropade Petit-André. »Vid vår fru af Grève, vår unge krigsman har ej glömt oss se'n sist. Nå, kamrat, du hyser väl intet groll, hoppas jag? Här i landet förtjenar hvar och en sitt bröd så godt han kan. Ingen behöfver blygas för att han gått genom mina händer, ty jag förrättar min sak lika bra som trots någon, som någonsin bundit en lefvande vigt vid ett dödt träd. Och Gud har dessutom bevisat sig så nådig att göra mig till en så munter ture — ha! ha! ha! Jag skulle kunna tala om för er en hop infall, som jag haft mellan första och sista pinnen på stegen och som, vid min salighet, varit så lustiga, att jag måst göra ferm expedition, på det karlen ej skulle komma mitt yrke på skam och skratta sig till döds.»
Vid dessa ord styrde han sin häst åt sidan, för att minska det afstånd, som skotten lemnat mellan dem, sägande med detsamma: »kom, herr bågskytt, och låt oss vara vänner. — För min del så gör jag alltid min pligt utan agg och med ett lätt hjerta, och jag älskar aldrig en menniska så mycket, som då jag satt min kordong om halsen på honom för att dubba honom till riddare at den orden, som stiftats af Sanct Patibularius, hvilken, såsom profossens kaplan, den vördige pater Vaconeldiablo påstår, lär vara skarprättaryrkets skyddspatron.»
»Tillbaka, usling!» utropade Quentin, då lagens handtlangare åter sökte närma sig honom; »eller torde jag bli frestad att lära dig det afstånd, som bör vara mellan män af ära och ett sådant afskum som du.»
