första gången, som en skotsk pojke brutit en god lans — och det fägnar mig att ynglingen förhållit sig så bra.»
»Ja, inte kan jag säga annat», sade Dunois; »men hade ers herrlighet blott kommit litet senare, så hade det lätt kunnat bli en vakans i er trupp.»
»Jo, jo, det tror jag nog», svarade lord Crawford. »Jag kan läsa er namnteckning i den der klufna stormhatten. Gå, någon af er, och tag af gossen den och gif honom en mössa, som med sin stålfordring skyddar hans hufvud bättre än den der bräckta pickelhufvan. — Jag vill likväl nämna för ers herrlighet att er egen härdade rustning ej alldeles saknar sina märken af en god skotsk handstil. — Men nu Dunois, måste jag bedja hertigen af Orleans och er stiga till häst och följa mig, emedan jag har fullmakt och uppdrag att föra er till ett helt annat ställe än det jag skulle önska anvisa er.»
»Mylord Crawford, kan jag ej få tala ett ord med de sköna damerna der borta?» sade hertigen af Orleans.
»Ej en enda stafvelse», svarade Crawford; »jag är för mycket ers höghets vän för att tillåta en sådan dårskap.» Derefter tillade han, vändande sig till Quentin: »ni, unge man, har gjort er skyldighet; res vidare och fullgör det värf er blifvit anförtrodt.»
»Med er tillåtelse, mylord», sade "Tristan, på sitt vanliga ohyfsade sitt, »ynglingen måste skaffa sig en annan vägvisare; jag kan ej vara af med Petit-André, då det så mycket liknar sig till att blifva arbete för honom.»
»Den unga mannen behöfver blott följa raka vägen», sade Petit-André, som nu framkom, »och den skall föra honom till ett ställe, der han råkar den person, som skall tjena honom till vägvisare. — Ej för tusen dukater skulle jag i dag vilja vara ifrån min chef! Nog har jag i min dar hängt mången riddare och väpnare, samt rika magistratspersoner och borgmästare så att det förslår — äfven grefvar och markiser ha fått smaka mitt handtverk, men, hm» — härvid såg han på hertigen, liksom för att antyda, att han velat fylla meningen med »en prins af blodet!» — »Ha, ha, ha! Petit-André, du kommer att bli omtald i krönikan!»
»Tillåter ni era bofvar att föra ett sådant språk in-
