212
och jag hoppas», fortfor hon blygt, »att den öfverlefvande vill emottaga min innerliga tacksägelse.»
Då Quentin vände sig till henne för att på ett passande sätt besvara hennes tacksamhetsbetygelser, märkte hon, att blodet rann nedför ena sidan af hans ansigte, och utropade med en ton af djup känsla: »heliga jungfru, han är sårad, han blöder! — Stig af, min herre, och låt förbinda ert sår.»
Trots alla Durwards försäkringar om obetydligheten af hans skråma, nödgades han likväl stiga af hästen och sätta sig på vägkanten, medan de båda fruntimren, som enligt ett då ännu ej föråldradt bruk gjorde anspråk på någon kunskap i läkarekonsten, hämmade blodet, tvättade såret och förbundo det med grefvinnan Isabellas näsduk, för att utestänga luften, såsom konsten det föreskref.
I våra tider få kavaljerer sällan eller aldrig några sår för damernas skull, och damerna å sin sida befatta sig ej heller med att kurera dylika. Bådadera äro nu blottstälda för en fara mindre. Den som männen undgå torde väl i allmänhet vara erkänd, men faran att förbinda ett så lätt sår som Quentins, hvilket i och för sig ej hade något fruktansvärdt eller farligt, var kanske i sitt slag lika verklig, som vådan att råka ut derför.
Vi hafva redan nämnt, att patienten var ovanligt vacker, och då han aftog sin hjelm, eller rättare sin stormhatt, nedrullade hans rika, lockiga hår omkring ett ansigte, på hvilket ungdomlig glädtighet blandade sig med en rodnad på en gång af blyghet och tillfredsställelse. Också erfor Isabella, då hon nödgades hålla näsduken på såret, medan fastern bland deras ressaker sökte efter ett sårplåster, en blandad känsla af på en gång ömhet och förlägenhet; en känsla af medlidande för patienten och af tacksamhet för hans tjenster, hvilka i hennes ögon ytterligare förhöjde skönheten och behaget af hans ansigtsdrag. Denna tilldragelse tycktes med ett ord enkom vara tillstäld af ödet för att fullända det hemlighetsfulla samband, hvilket det genom många obetydliga och efter utseendet tillfälliga omständigheter, grundlagt mellan två personer, som, ehuru olika i rang och förmögenhet, likväl mycket liknade hvarandra i ungdom, skönhet och ett af naturen ömt och romantiskt sinnelag. Det var derför ej underligt,
