attt tanken på grefvinnan Isabella, som Quentins inbillningskraft redan gjort sig så förtrogen med, från detta ögonblick helt och hållet uppfylde hans själ, och att den unga damen å sin sida, om också hennes känslor, för så vidt hon sjelf fattade dem, voro af en mindre bestämd karakter, med starkare sinnesrörelse tänkte på sim unge försvarare, hvilken hon nyss gjort en så intressant tjenst, än på någon af hela denna skara högborne ädlingar, som under detvå senaste åren hemburit henne sin hyllning. När hon till på köpet kom att tänka på hertig Carls ovärdige gunstling, Campo Basso, med hans hycklande min, hans låga svekfulla själ, hans snedvridna hals och hans skelande blickar, så föreföll henne hans bild mera ohyggligt vederstygglig än någonsin, och innerligt lofvade hon sig sjelf, att intet tyranni i verlden skulle kunna förmå henne att ingå en så förhatlig förening.
Emellertid, vare sig att den goda grefvinnan Hameline de Croye ännu lika mycket förstod sig på och beundrade manlig skönhet, som då hon var femton år yngre, — ty om det ädla husets annaler tala sant, så var den goda grefvinnan vid tiden för vår berättelse minst trettiofem år — eller att hon tyckte, att hon ej låtit deras unga beskyddare vederfaras tillräcklig rättvisa vid den synpunkt hvarur hon först betraktat hans tjenster, nog af, han började finna nåd inför hennes ögon.
»Min brorsdotter», sade hon, »har skänkt er en duk till förband på ert sår; jag vill äfven förära er en för att hedra er tapperhet och uppmuntra er till vidare framsteg på ridderlighetens bana.»
Med dessa ord gaf hon honom en i blått och silfver rikt broderad duk, pekande på schabraket på sin häst och plymerna på sin ridhatt, för att göra honom uppmärksam på, att färgerna voro desamma.
Tidens sed fordrade oeftergifligt att Quentin band duken om sin arm. Emellertid låg i denna tacksamhetsbetygelse mer tafatthet och mindre galanteri, än som kanske skulle varit förhållandet vid ett annat tillfälle och i annat sällskap; ty ehuru det ansågs för blott en vanlig höflighetssak att bära ett på sådant sätt af en dam gifvet ynnest-tecken, skulle han dock vida hellre haft rättig-
