nästan voro i jemnhöjd med sadelknappen. Hans klädsel bestod i en liten röd turban, med en smutsig plym, fäst medelst ett silfverspänne; hans tunika, tillskuren efter samma snitt som stradioternas[1], var grön till färgen, och pråligt utstofferad med guldgaloner. Han bar hvita vidbyxor, ehuru ej just at det renaste slaget, hvilka voro hopfästa under knäet, nedanför hvilket hans svartbruna ben voro alldeles nakna, så när som derpå, att en mängd band korsade sig öfver dem för att vid hans fötter fästa ett par sandaler. Han hade inga sporrar, utan begagnade dertill den skarpa spetsen på sina stigbyglar, hvarmed han kunde mana på sin häst på ett ganska kännbart sätt. I en karmosinfärgad gördel bar denne sällsamme ryttare på högra sidan en dolk och på den venstra en morisk kroksabel. Hornet, hvarmed han förkunnat sin ankomst, hängde öfver hans skuldra uti ett utnött gehäng. Han hade ett svartmuskigt och solbrändt ansigte, tunt skägg, svarta genomträngande ögon, välbildad mun och näsa, och man skulle äfven kunnat kalla hans öfriga anletsdrag vackra, om icke de svarta lockarne hängt så hoptofvade omkring hans ansigte och om icke hela hans yttre burit prägeln af en vilde och umbäranden, som man snarare skulle väntat finna hos en vilde, än hos en civiliserad menniska.
»Han är också en ziguenare!» sade fruntimren sins emellan. »Heliga Maria, skall kungen nu återigen sätta sitt förtroende till dessa utbördingar!»
»Om ni vill, så skall jag fråga mannen», sade Quentin, »och, så godt jag kan, förvissa mig om hans trohet.»
Durward hade, lika väl som de båda damerna, på mannens drägt och utseende igenkänt en af dessa landstrykare, med hvilka han, tack vare Trois-Echelles’ och Petit-Andrés hastiga förfarande, hardt när blifvit förvexlad, och äfven han hyste derför ganska naturliga betänkligheter att anförtro sig åt någon af detta kringstrykande slägte.
»Har du kommit hit för att söka oss?» var hans första fråga.
- ↑ Ett slags trupper, som venetianarne då för tiden utskrefvo i provinserna på östra sidan om deras hafsvik.
