rent af saknade allt slags religion. Han hemtade sig emelertid från sin häpnad för att fråga sin följeslagare, hvarest han vanligen vistades.
»Hvarhelst jag för ögonblicket råkar befinna mig», svarade ziguenaren. »Jag har ej något hem.»
»Huru bär ni er då åt att förvara er egendom?»
»Jag rår ej om mer än kläderna, jag bär på mig, och hästen, jag rider på.»
»Ja, nog är ni grant klädd och väl beriden, det kan inte nekas», sade Durward. »Hvad lefver ni af?»
»Jag äter, när jag är hungrig, dricker, när jag är törstig, och har för öfrigt intet annat näringsfång än det slumpen kastar i min väg», svarade ziguenaren.
»Under hvars lagar lefver ni?» frågade Quentin.
»Jag lyder under ingen, såvida det ej behagar mig, eller behofvet tvingar mig dertill.»
»Hvem är er anförare och hvem herskar öfver er?»
»Vår stams far, om det faller mig in att lyda honom; eljest vet jag ej af någon herskare», svarade vägvisaren.
»Ni saknar således allt, som förenar andra menniskor; — vi har hvarken lagar eller anförare, eller bestämdt näringsfång, eller hus eller hem. Ni har, himmeln förbarme sig öfver er, intet fädernesland, — och må himmeln upplysa och förlåta er, ni har ingen Gud! Hvad blir väl då öfrigt för er, beröfvad styrelse, religion och huslig sällhet?»
»Jag har friheten», sade ziguenaren. »Jag kryper för ingen, lyder ingen, aktar ingen. Jag går, hvart jag vill, lefver hur jag kan, och dör, när min stund kommer.»
»Men ni är ju blottstäld för ögonblicklig afrättning, så snart det behagar domaren.»
»Än se'n», svarade ziguenaren. »Jag dör ju blott så mycket förr.»
»Men ni kan blifva kastad i fängelse», sade skotten; »och hvart tar er beprisade frihet då vägen?»
»Den finnes i mina tankar, hvilka inga bojor kunna binda», sade ziguenaren; »då deremot era, äfven om era lemhar äro fria, fjättras af era lagar och er vidskepelse, era drömmar om fosterlandskärlek och era fantastiska samhällsidéer. Min själ är fri, om äfven min kropp är slagen i
