Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/284

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

242

är värre än en hel öken full af saracenska hedningar och Israels alla tio slägter på köpet.»

Hvad förtroende än Quentin som god katolik var skyldig att sätta till Melchiors, Caspars och Balthasars synnerliga beskydd, så kunde han ej annat än komma ihog, att som damerna endast af verldslig klokhet antagit pilgrimsdrägten, kunde han och hans skydslingar svårligen räkna på deras beskärm vid närvarande tillfälle, och han beslöt derför att, så vidt möjligt, undvika att ställa dem i något predikament, der någon underbar mellankomst kunde blifva af nöden. I sin uppriktiga tros enfald lofvade han emellertid, att i egen person företaga en vallfärd till de Tre Konungar af Köln, om dessa lika förståndiga som kungliga och heliga personligheter ville tillåta, att hans skydslingars afsigt lyckligt och väl ginge i fullbordan.

För att gifva denna förpligtelse all möjlig helgd, bad han munken visa sig till ett af klosterkyrkans särskilda kapell, der han på knä och med uppriktig andakt bekräftade det löfte han inom sig aflagt. Ljudet af den aflägsna koralen, den djupa och högtidliga tystnaden af den timme han valt för denna religiösa handling, det svaga skenet från den enda glimmande lampan, hvaraf den lilla götiska byggnaden var upplyst, allt bidrog att försätta Quentin i den sinnesstämning, då menniskan lättast erkänner sin svaghet och söker efter detta öfvernaturliga bistånd, hvilket, såsom hvarje religion lär, endast kan vinnas genom ånger öfver begångna synder och fast föresats om framtida bättring. Att föremålet för hans andakt var olämpligt, var ej Quentins fel, och då hans föresats var uppriktig, så kunna vi knappast föreställa oss annat, än att den äfven med välbehag upptogs af den enda sanna gudomlighet, som ser till bevekelsegrunden och ej till formen af våra böner, och i hvars ögon en hednings oskrymtade andakt är mer värd än fariséens skenfagra fromhet.

Sedan han anbefalt sig sjelf och sina värnlösa följeslagerskor i helgonens och Försynens beskydd, gick Quentin slutligen till hvila, lemnande munken högeligen uppbygd af hans djupa och uppriktiga andakt.