ADERTONDE KAPITLET.
Spådomen.
Fast usel, önskade vi vägen lång,
Ty munter saga följde oss och sång.
Till samma punkt jemt återfördes vi
På denna usla väg, der allt var trolleri.
Samuel Johnson.
gryningen lemnade Quentin Durward sin lilla
cell, väckte de sömniga stalldrängarne och
tillsåg med mer än vanlig omsorg att allt var
redo för deras färd. Sadelgjordar, tyglar och
hästfötter undersöktes omsorgsfullt med hans egna ögon,
så att det måtte finnas så litet spelrum som möjligt för
någon af dessa tillfälligheter, hvilka, huru obetydliga de
än i och för sig kunna synas, ofta uppehålla en resa.
Hästarne fodrades äfven sorgfälligt under hans egen
uppsigt, på det de skulle kunna uthärda en lång dagsresa,
eller, om detta blefve nödvändigt, en hastig flykt.
Quentin begaf sig derefter till sin egen kammare, beväpnade sig med ovanlig omsorg och knäppte på sig sitt svärd med känslan af en man, som anar en förestående fara och fattat det fasta beslutet att våga det yttersta.
Dessa högsinta känslor gåfvo honom en värdighet i gång och skick, som damerna de Croye ej förut märkt hos honom, ehuru de med nöje och intresse sett behaget och naiveteten i hans uppförande och samtal och den blandning af en slughet, som var honom medfödd, med en enfald, som härflöt från hans ensidige klosteruppfostran och hans fäderneslands aflägsenhet. Han lät dem förstå, att det vore nödigt att denna morgon anträda resan tidigare än van-
