244
ligt, hvarför de också strax efter frukosten lemnade klostret, efter att hafva bevisat sin erkänsla för den åtnjuta gästfriheten genom en skänk åt dess altare, som mer passade deras verkliga än deras antagna rang. Detta väckte likväl ingen misstanke, då de gingo för engelskor, hvilka öbor äfven då åtnjöto samma anseende för rikedom som i våra dagar.
Priorn gaf dem sim välsignelse, då de stogo till häst, och lyckönskade Quentin till hans hedniska vägvisares frånvaro, »ty», sade den vördnadsvärde mannen, »bättre är att stapla på vägen, än att stödas af en tjufs eller röfvares arm».
Quentin var ej fullt af hans tanke; ty huru farlig han än visste ziguenaren vara, trodde han sig likväl nu, sedan han tydligen såg, hvaråt han syftade, kunna begagna hans tjenster och med detsamma tillintetgöra hans förrädiska afsigt. Hans farhoga, att ziguenaren kunde
