er föresats», var ziguenarens svar, »så öfvergår faran från er till mig.»
»Jag tyckte du nyss sade, att du ej kunde förutsäga ditt eget öde.»
»Ej på samma sätt, jag nyss spått er ert», svarade Hayraddin; »men man behöfver ej känna Ludvig af Valois mycket för att förutsäga, att han skall låta hänga vägvisaren derför, att det föll er in att afvika från den väg han anbefalt.»
»Blott vi anlända lyckligt och säkert till målet för vår resa, kan man ej förebrå oss en obetydlig afvikelse från den utstakade vägen», sade Quentin.
»Ja», svarade ziguenaren, »om ni är säker på, att konungen afsåg samma slut på vallfärden, som han angaf för er.»
»Och hvilket annat slut skulle han väl möjligen kunnat afse? Eller hvarför förmodar du att han i sina tanhur haft någon annan afsigt än han gaf tillkänna i sina förhållnings-order?» frågade Quentin.
»Helt enkelt derför», svarade ziguenaren, »att hvar och en, som aldrig så litet känner till den allra-kristligaste konungen, vet, att den afsigt, som ligger honom mest om hjertat, alltid är den, som han minst talar om. Om vår nådige Ludvig afsänder tolf beskickningar, så må min hals hemfalla åt galgen ett år tidigare än som eljest komme att ske, om det ej hos elfva af dem fins något mer i bottnen på bläckhornet, än som pennan skrifvit i kreditivet.»
»Jag bryr mig ej om dina nedriga misstankar», svarade Quentin; »min pligt är klar och tydlig — att föra dessa damer i säkerhet till Lüttich, och jag tar på mitt ansvar, om jag bäst anser mig uppfylla detta åliggande genom att ändra vår föreskrifna väg och följa venstra Maas-stranden. Detta är äfven rakaste vägen till Lüttich; om vi sätta öfver floden, förlora vi bara tid och underkasta oss gagnlösa mödor — och hvarför skulle vi göra det?»
»Endast derför, att de pilgrimer — såsom de kalla sig — hvilka ärna sig till Köln, vanligen ej följa Maas så långt ned som till Lüttich, och att damernas väg derigenom råkar i strid med deras föregifna bestämmelse.»
