264
»Om hvilket kännemärke och hvilken corps talar ni?» sade Quentin. »Ni se ut som aktningsvärda män och allvarliga borgare, men, vid min själ, antingen ären I sjelfva galna, eller viljen I göra mig galen.»
»Sapperment!» utropade Pavillon; »denne yngling skulle kunna få sjelfva St. Lambert att svärja! Hvad är det då för ena, som bära mössor med St. Andreas-korset och liljorna, om icke de skotska bågskyttarne vid kung Ludvigs lifvakt?»
»Nå, om jag också vore en af bågskyttarne vid skotska lifgardet, hvarför skulle ni väl undra på, att jag bär min corps’ kännetecken?» sade Quentin otåligt.
»Han har tillstått det, han har tillstått det!» utropade Rouslaer och Pavillon, vändande sig till de församlade borgarne i en lyckönskande ställning, med svängda armar, utsträckta händer och de breda, trinda ansigtena strålande af glädje. »Han har tillstått sig vara en bågskytt vid kung Ludvigs garde — en af lifvakterna hos Ludvig, beskyddaren af Lüttichs frihet!»
Bland folkhopen uppstod ett allmänt larm och oväsen, hvari man kunde urskilja ropen: »lefve Ludvig af Frankrike! Lefve skotska gardet! Lefve den tappre bågskytten! Våra friheter, våra privilegier eller döden! Inga pålagor! Lefve Ardennernas tappre Vildgalt! Ned med Carl af Burgund och förderf öfver Bourbon och hans biskopsdöme!»
Halft döfvad af larmet, som ej väl slutade på ett håll, förrän det började på ett annat, höjande och sänkande sig liksom hafsvågorna och ökadt af tusentals röster, hvilka skreko i korus från aflägsna torg och gator, hade Quentin likväl ännu tillfälle att gissa sig till meningen med detta tumult och uppgöra en plan för sitt eget förhållande.
Han hade glömt, att en af hans kamrater, efter hans skärmytsling med Orleans och Dunois, på lord Crawfords befallning ersatt den af Dunois’ svärd klufna stormhufvan med en af de stålfordrade mössor, som utgjorde en del af skotska gardets egendomliga och välkända beklädnad Att en man af denna trupp, som alltid hölls nära intill Ludvigs person, visade sig på gatorna i en stad, hvars missnöje blifvit underblåst af Ludvigs agenter, uttyddes naturligt nog af Lüttichs borgare såsom ett beslut å
