Ludvigs sida att öppet antaga sig deras sak, och uppträdandet af en enda bågskytt förstorades till en underpant på omedelbart och kraftigt bistånd från Ludvig — ja, till en visshet, att hans hjelptrupper redan intågade i staden genom den ena eller den andra af stadsportarne, ehuru ingen bestämdt kunde säga genom hvilken.
Quentin insåg genast, att det var omöjligt att bekämpa en så allmänt antagen villfarelse, ja, att hvarje försök att öppna ögonen på menniskor, som så envist fasthängde vid sin tro, vore förknippadt med personlig risk — något som han i närvarande fall såg föga gagn i att blottställa sig för. Han beslöt derför hastigt att dagtinga och söka komma ifrån saken så godt han kunde. Detta beslut fattade han, medan de stodo i begrepp att föra honom till stadshuset, der stadens mest framstående borgare redan samlades för att höra de nyheter, hvilka han förmodades hafva medfört, samt för att undfägna honom med en lysande bankett.
Trots all hans motsträfvighet, hvilken tyddes såsom blysamhet, omgafs han på hvarje sida af de herrar, som tillvunnit honom folkgunsten, och den vedervärdiga hopen strömmade som en flod omkring honom. Hans båda vänner, borgmästarne, hvilka voro stadens schöppen eller syndici, hade bemäktigat sig hans båda armar. Framför honom gick Michel Block, hufvudmannen för slagtar-skrået, hastigt bortkallad från sina göromål i slagtarhuset, svängande sin med blod och hjerna nedsölade yxa med ett behag och ett mod, som endast brännvin kunde ingifva. Bakom honom kom åldermannen för smedernas skrå, den långe, magre, gänglige, mycket druckne och mycket patriotiske Claus Hammerstein, åtföljd af minst tusen otvättade arbetare af hans klass. Väfvare, spiksmeder, repslagare och handtverkare af alla möjliga slags yrken kommo framströmmande ur hvarje mörk och trång gata, för att sälla sig till processionen; att försöka undkomma tycktes derför vara ett lika farligt som omöjligt företag.
I denna brydsamma belägenhet vände sig Quentin till Rouslaer, som höll honom under ena armen, och till Pavillon, som hakat sig fast vid den andra, och som förde honom framåt i spetsen för det triumftåg, hvars hufvudperson han så oförmodadt blifvit. I största hast under-
