276
gynnade, för hvars skull hon nedstigit från sin sfer, att tadla henne för just denna nedlåtenhet, hvarförutan han aldrig skulle vågat upplyfta sina ögon till henne? Måste ej, i den ställning hvari hon befann sig, just hennes höga rang och börd höja henne öfver de vanliga regler, som ålägga ett fruntimmer tystnad, tills hennes älskare först talat? Utom dessa argument, hvilka han inbillade sig sjelf vara oväderläggliga förnuftsslut, ingaf honom hans fåfänga möjligen ett, hvilket han skydde för att ens för sig sjelf erkänna med samma öppenhjertighet — att det älskade föremålets förtjenst möjligen å damens sida kunde rättfärdiga något litet afsteg från vanliga regler, hvarpå den i krönikan anförda händelsen med Malvolio gåfve ett exempel. Denne ringa knape, om hvilken han nyss förut läst, var, liksom han sjelf, en adelsman utan land och inkomster, och likväl skänkte den ädelmodiga prinsessan af Ungarn honom utan tvekan vida väsentligare bevis på sin ömhet, än den biljett han nyss fått.
Hell dig, hon sad’, min knape kär,
Min hjerterot, min själs begär!
Jag kyssar tre dig gifva vill,
Och så femhundra pund dertill.
Och vidare lät samma sannfärdiga historia konungen af Ungarn sjelf erkänna:
Mång liten sven jag känna lärt,
Som gifte furstlig rang beskärt.
Så att Quentin på det hela ädelmodigt och högsint försonade sig med ett beteende å grefvinnans sida, som tycktes lända honom till så stor förmån.
Men denna betänklighet efterträddes af en annan som var svårare att smälta. Förrädaren Hayraddin hade, för så vidt Quentin visste, varit i damernas rum i fyra hela timmar, och då han kom att tänka på de vinkar, denne framkastat, om det inflytande han egde öfver Quentins öde i en fråga, som berörde hans, Quentins, ömmaste intressen, började han befara, att alltsammans var en tillställning af denne för att dölja en plan till något nytt förräderi — kanske för att locka grefvinnan Isabella från den vördnadsvärde biskopens beskydd. Detta var en sak som fordrade närmare undersökning; ty Quentin erfor för
