280
mer döfvande, och Quentin kunde urskilja de olika stridsropen: »Lüittich! Lüttich! Vildsvin! Vildsvin!» framvrålade af de anfallande, medan det svagare ropet: »Vår Fru för furst-biskopen!» hördes i en matt och skälfvande ton från de biskopliga soldaterna, hvilka, ehuru öfverrumplade och underlägsna, likväl skyndat till murarnes försvar.
Men oaktadt Quentin Durwards krigiska karakter betydde den pågående striden intet för honom i jemförelse med Isabella de Croyes öde, hvilket, såsom han hade anledning att befara, skulle blifvit förskräckligt, om hon fölle i händerna på den grymme och utsväfvande partigängare, som nu, såsom det tycktes, höll på att spränga slottsportarne. Han försonade sig till och med med ziguenarens hjelp, liksom menniskor i en förtviflad sjukdom ej försmå qvacksalfvares och charlataners läkemedel, och följde honom tvärs öfver trädgården, med föresats att låta leda sig af honom, tills han skulle upptäcka några spår till förräderi, och då sticka honom genom hjertat eller hugga hufvudet af honom. Hayraddin sjelf tycktes förstå, att hans lif hängde på ett hårstrå, ty i samma ögonblick som de utkommo i fria luften, bortlade han alla sina stickord och bitande infall, och tycktes blott betänkt på att med anspråkslöshet, mod och skyndsamhet fullgöra sitt värf.
Då de framkommo till den lilla porten, som ledde till damernas rum, gaf Hayraddin sakta ett tecken, hvarpå två fruntimmer framträdde, inhöljda i svarta sidenmantiljer, hvilka då, som nu, buros af de nederländska fruntimren. Quentin bjöd den ena sin arm, hvilken hon hakade sig fast vid med darrande ifver, och hon stödde sig så på honom, att hon, om hennes tyngd varit större, i hög grad skulle hafva hindrat deras flykt. Ziguenaren, som ledde det andra fruntimret, stälde kosan rakt till den port, som genom trädgårdsmuren förde till vallgrafven, der den lilla båten låg uppdragen, hvilken Quentin förut sett Hayraddin begagna, då han begifvit sig ur slottet.
Då de satte öfver grafven, tycktes de anfallandes jubelskri förkunna, att slottet höll på att tagas, och så ohyggligt lät detta ljud i Quentins öron, att han ej kunde afhålla sig från att högt utropa: »vore det ej derför att
