Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/328

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

286

och fasans skådeplats, liksom han sökt den död, hvilken alla andra sträfvade att undfly. Hvar och en som denna natt sett Quentin Durward och icke känt till hans bevekelsegrunder, skulle hafva hållit honom för storm galen; den som deremot känt till dem, skulle hafva stält honom i jemnbredd med hvilken romanhjelte som helst.

Då han nalkades Schonwaldt på samma sida som han lemnat det, mötte ynglingen flere flyktingar, hvilka skyndade till skogen och naturligtvis undveko honom som en fiende, emedan han kom från det motsatta hållet. Då han kom närmare, kunde han höra och till en del äfven se menniskor, som från trädgårds-muren nedsläppte sig i slottsgrafven, och andra, som af de angripande tycktes nedstörtas i densamma. Hans mod rubbades likväl ej för ett ögonblick. Någon båt var ej tid att se sig om efter, äfven om det gått an att begagna den, och det var fåfängt att nalkas trädgårdsporten, som var fullpackad af flyktingar, hvilka undan för undan, allt efter som de påträngdes af de efterföljande, nedföllo i vallgrafven, hvilken de ej hade någon utväg att komma öfver.

Undvikande denna punkt, kastade Quentin sig i vallgrafven nära den så kallade lilla slottsporten, der en vindbrygga fans, som ännu var uppdragen. Sedan han med möda undgått att neddragas i djupet af mer än en stackars drunknande usling, som utsträckte sina hinder efter honom, sam han fram till vindbryggan, fattade tag i en af dess nedhängande kedjor, svingade sig med stor kraft och vighet upp ur vattnet och nådde den platform, hvarvid bryggan var fäst, då en lansknekt rusade emot honom, med sitt blodiga svärd lyft till ett hugg, som oundvikligt skulle varit dödande.

»Hvad nu, karl!» sade Quentin i en myndig ton. »Är det så du bistår en kamrat? Räck mig handen!»

Tigande och med någon tvekan räckte honom soldaten sin hand och hjelpte upp honom på platformen, hvarpå Quentin, utan att lemna honom tid till besinning, i samma befallande ton fortfor: »till vestra tornet, om ni vill bli rik! Prestens skatter ligga i vestra tornet!»

Dessa ord upprepades på alla håll: »till vestra tornet — skatten är i vestra tornet! Och alla de som strök omkring i närheten och kunde höra ropet, rusade liksom