en skock glupande ulfvar framåt i motsatt riktning mot den, hvilken Quentin, skulle det äfven kosta hans lif, beslutat att följa.
Låtsande som han vore en af segrarne och ej af de besegrade, banade han sig väg till trädgården och gick tvärs öfver den med mindre svårighet än han väntat sig, ty ropet »till vestra tornet!» hade aflägsnat en hop af angriparne, och en annan bortkallades af stridsrop och trumpetstötar att hjelpa till att tillbakadrifva ett förtvifladt utfall, som slottstornets försvarare försökt, i hopp att slå sig igenom och med biskopen midt ibland sig undkomma ur slottet. Quentin gick derför öfver trädgården med snabba steg och klappande hjerta, anbefallande sig åt de himmelska makter, som beskyddat honom i alla lifsfaror, och modig i sitt beslut att lyckas i sitt förtviflade förehafvande, eller sätta lifvet till. Just som han skulle ingå i trädgården, rusade tre karlar emot honom med fälda lansar, ropande: »Lüttich, Lüttich!»
Sättande sig i försvarstillställning, men utan att hugga till, svarade Quentin: »Frankrike Frankrike, Lüttichs vän!»
»Lefve Frankrike!» ropade lütticharne och gingo vidare. Samma lösen verkade som en talisman på fyra eller fem af de la Marcks följe, hvilka han fann ströfvande i trädgården och som anföllo honom med ropet: »Vildgalt!»
Quentin började nu verkligen hoppas, att han i egenskap af utskickad från konung Ludvig, som i hemlighet upppviglat de lüttichska insurgenterne och derjemte i tysthet understödde Wilhehn de la Marck, möjligen skulle gå igenom denna natts fasor.
Framkommen till det lilla tornet, ryste han, då han fann den lilla sidodörr, hvarigenom grefvinnan Hameline och Marthon kort förut utgått, spärrad af flere lik.
Två af dem drog han skyndsamt åt sidan, och han ärnade just stiga öfver det tredje, då den förmente döde fattade i hans rock och bad honom stanna för att hjelpa sig stiga upp. Quentin var just i begrepp att använda hårdare medel än brottning för att befria sig från detta olägliga hinder, då den fallne fortfor att utropa: »jag qväfs här i min egen rustning! — Jag är Pavilion, syn-
