Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
289

sakta, sedan allt högre och slutligen med förtviflans styrka; men intet svar afhördes. Han vred händerna, slet håret och stampade i förtviflan på golfvet. Slutligen varseblef han en svag ljusglimt, som sken genom en springa i panelningen af en mörk vrå i sängkammaren och antydde något gömställe bakom tapeten. Quentin skyndade att undersöka det, och fann verkligen en lönndörr; men den motstod hans brådskande bemödanden att öppna den. Obekymrad om den skada, han dervid kunde tillfoga sig, rusade han i full fart och med hela tyngden af sin kropp mot dörren, och så oemotståndlig var den styrka, som hopp och förtviflan förlänade honom, att den kunde hafva sprängt ännu starkare bommar. Nästan hufvudstupa störtade han in i ett litet bönrum, der en qvinlig gestalt, som i ångestfull bön knäböjde framför den korsfästes bild, nu dignade till golfvet under intrycket af de nya fasor, som antyddes af detta annalkande larm. Han upplyfte henne hastigt från golfvet, och — o, fröjd! — det var hon han sökt frälsa — grefvinnan Isabella. Han tryckte henne till sitt bröst, besvor henne att vakna och bad henne vara vid godt mod, ty hon befunne sig under dens beskydd, som hade hjerta och kraft nog att försvara henne mot en hel här.

»Durward!» sade hon, då hon slutligen åter kom till sans, »är det verkligen ni? Det fins således ännu något hopp. Jag trodde redan, att jag icke mer hade någon mensklig hjelp att räkna på. Öfvergif mig ej ånyo!»

»Aldrig, aldrig!» sade Durward. »Hvad som än må hända — hvilken fara än må möta, må jag förverka den salighet, som genom detta välsignade tecken blifvit oss förvärfvad, om jag ej delar ert öde, tills det åter blifvit lyckligt!»

»Verkligen ganska ömt och rörande», sade en däst, andtäpt röst bakom dem. »En kärleksaffär, kan jag tycka, och vid min själ gör det mig inte lika ondt om det stackars barnet, som vore hon min egen Trudchen.»

»Ni måste göra mer än beklaga oss, mynheer Pavillon», sade Quentin, vändande sig till talaren; »ni måste hjelpa till att beskydda oss. Jag skall låta er veta, att denna unga dam blifvit stäld under min särskilda vård af er bundsförvandt, konungen i Frankrike, och att, om ni ej