288
dikus i Lüttich! Om ni hör till vårt folk, skall jag göra er rik — hör ni till motpartiet skall jag beskydda er; men låt mig inte — låt mig inte dö som ett qväfdt svin!»
Midt under detta blodiga uppträdde ingaf Quentins sinnesnärvaro honom den tanken, att denne dignitär kunde ega medel att skydda deras återtåg. Han upplyfte honom derför och frågade honom, om han var sårad.
»Sårad? Nej — åtminstone tror jag det ej» — svarade borgaren; »men jag har alldeles mist andan.»
»Sitt då ned på den här stenen och hemta andan», sade Quentin. »Jag kommer strax tillbaka.»
»För hvem är ni?» sade borgaren, ännu fasthållande honom.
»För Frankrike! För Frankrike!» svarade Quentin, bemödande sig att göra sig lös.
»Åh, kors, min raska, unga bågskytt!» sade den värde syndikern. »Nå, efter jag blifvit så lycklig att råka en vän i denna förfärliga natt, så ärnar jag inte öfverge honom, det kan ni lita på. Gå hvart ni vill, så följer jag med, och kunde jag bara få tillsammans några handfasta gossar af vårt skrå, så kunde jag äfven hjelpa er i min ordning, men nu äro de spridda rundt omkring, som lika många ärter. Ah, det är en förfärlig natt!»
Medan han sade detta. släpade han sig efter Quentin, som insåg vigten af att försäkra sig om en så inflytelserik persons beskydd och derför saktade sina steg för att bistå honom, ehuru han i sitt hjerta förbannade det påhäng, som fördröjde honom.
Vid trappans slut var en förstuga, hvari stodo kistor och skrin, hvilka buro märken af att hafva blifvit plundrade, emedan en del af deras innehåll ännu låg kringströdt på golfvet. En i spiseln stående, flämtande lampa, kastade ett svagt sken på en död eller sanslös karl, som låg utsträckt tvärs öfver spiselhällen.
Med en kraftansträngning, som nära på kullkastade honom, slet sig Quentin, liksom en vindhund från jägarens koppel, lös från Pavillon och ilade genom ett andra och tredje rum, hvilket sistnämnda tycktes varit de båda grefvinnornas sängkammare. Ingen lefvande varelse syntes till i något af dem. Han ropade Isabellas namn, först
