XXX
taren, så väl tillagadt, att det bibehållit all sin must, och derjemte så mört, att ingenting lickrare kunde gifvas. Potagen och de dertill hörande smårätterna voro äfvenledes väl tillagade, men hvad den gamle hofmistaren sjelf ansåg som någonting utomordentligt och som han stälde på bordet med ett sjelfförnöjdt leende, i det han betraktade mig, liksom för att njuta af min öfverraskning, var ett ofantligt fat med spenat, ej bildande en likformig yta, som hos våra oinvigda kockar på vår sida om sundet, utan stigande till kullar och sjunkande till dalar, öfver hvilka lopp en ädel hjort, förföljd af ett koppel hundar och en ståtlig jägarskara med hundar och svängda piskor, alltsammans högst konstrikt utskuret uti rostadt bröd. Förtjust öfver det beröm, jag ej underlät att gifva detta chef d'œuvre, tillstod den gamle mannen, att det hade kostat honom sina fulla två dagar att få det färdigt, och tillade, viljande gifva den äran, hvilken äran tillkom, att hans nåd sjelf haft den godheten gifva honom åtskilliga värdefulla vinkar och till och med nedlåtit sig att personligen lägga hand vid utförandet af några bland hufvudfigurerna. Markisen rodnade litet vid denna förklaring, men tillstod, att han önskat öfverraska mig med en scen ur det i mitt fädernesland allmänt omtyckta poemet Sjöfröken[1]. Jag svarade, att en så lysande svit mer erinrade om Ludvig XIV:s stora jagtpartier, än om en fattig skotsk konungs, och att landskapet mer liknade Fontainebleau än Callenders vildmarker. Han bugade sig artigt till svar på denna kompliment och medgaf, att hogkomsten från det gamla franska hofvet, då det ännu var i sin fulla glans, möjligen missledt hans inbillning. Samtalet öfvergick derefter på andra ämnen.
Vår dessert var utsökt — osten, frukterna, sallaten, oliverna, de syltade valnötterna och det härliga hvita vinet kunde hvart och ett för sig ej betalas med penningar, och den hederlige markisen märkte med en verklig tillfredsställelse, att hans gäst gjorde heder åt deras förtjenster. »Ehuru jag dermed erkänner mig skyldig till en barnslig svaghet», sade han, »så kan jag ej låta bli att erfara en känsla af välbehag af att veta mig ännu kunna
- ↑ Ett episkt skaldestycke af sir Walter Scott.
