Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/342

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

300

af detta namn, ursprungligen förskaffat honom benämningen Ardennernas Vildgalt. Skägget, som var yfvigt, gråsprängdt och okammadt, hvarken dolde ansigtets naturliga vederstygglighet, eller gaf den ringaste värdighet åt dess djuriska uttryck.

Soldater och officerare sutto rundt omkring bordet, blandade med folk från Lüttich, af hvilka flere voro af den lägsta hopen, och bland dessa slagtaren Nickel Block, som satt bredvid sjelfva Wilhelm de la Marck och utmärkte sig genom sina uppkaflade skjortärmar, hvilka blottade hans ända upp till armbågen med blod sölade armar, och lika blodiga som dessa var ock hans på bordet framför honom liggande slagtyxa. De fleste af soldaterna hade, liksom deras anförare, långa, forfärliga skägg och buro sitt hår flätadt och uppstruket på ett sätt, som var bäst egnadt, att förhöja den naturliga grymheten i deras utseende; och rusiga, som många bland dem tycktes vara, dels af segerfröjd, dels af långvarigt och ymnigt drickande, företedde de en lika ohygglig som vidrig syn. Det språk, de förde, och de sånger, de sjöngo, utan att den ena vårdade sig att gifva akt på den andra, voro så sjelfsvåldiga och hädiska, att Quentin tackade sin Gud, att det rysliga larmet hindrade hans följeslagerska från att förstå dem.

Vi anse oss böra omnämna, att de flesta bättre borgare, som vid denna orgie sällat sig till Wilhelm de la Marcks soldater, genom sina ängsliga miner och bleka ansigten antydde, att de antingen afskydde detta nöje eller fruktade sina bordskamrater, medan andra, af ett mera rått och djuriskt sinnelag, i soldaternas tygellöshet endast sågo en krigisk eld, hvilken de gerna skulle velat efterapa och hvars ton de så vidt möjligt var sökte härma i det de eggade hvarandra dertill genom att tappa i sig en oerhörd mängd vin och Schwarz-bier, sålunda hängifvande sig åt en last, som i alla tider varit allmän i Nederländerna.

Tillredelserna till festen hade varit lika vårdslösa som sällskapet var föga valdt. Hela den biskopliga silfver-servisen och alla kyrkokärlen — ty Ardennernas Vildgalt skydde ej ens beskyllningen för helgerån — skyldrade på