ken i hast blifvit ditflyttad från hans rådkammarn, satt Ardennernas fruktade Vildgalt, väl förtjent at detta namn, hvari han tycktes sätta en ära och hvaraf han på allt upptänkligt sätt sökte göra sig förtjent. Hans hufvud bar visserligen ingen hjelm, men han var iklädd återstoden af sin tunga och glänsande rustning, hvilken han sällan aflade. Öfver hans skuldror hängde en tung öfverrock, förfärdigad af en ofantlig, beredd vildsvinshud, hvars klöfvar och huggtänder voro af gediget silfver och hvars hufvudhud var så inrättad, att den, då den drogs utanpå hans hjelm, eller, såsom han nu bar den, som en hufva öfver hans blottade hufvud, gaf honom utseendet af ett förfärligt grinande odjur, ehuru den fysionomi, den öfverskyggade, näppeligen behöfde dylika gräsligheter för att förstärka intrycket af dess naturliga vidrighet.
Såsom naturen hade bildat den öfre delen af de la Marcks ansigte, dref det nästan hans karakter till lögnare; ty ehuru hans hår, då det var obetäckt, liknade den sträfva borsten på den lufva, hvari det var inhöljdt, så tycktes likväl en fri, hög, manlig panna, röda, fylliga kinder, stora, blixtrande ljusgrå ögon och en örn-näsa innebära någonting tappert och ädelt. Men intrycket af dessa fördelaktigare drag utplånades helt och hållet af hans vana vid våldsamhet och öfvermod, hvilken, parad med utsväfningar och omåttlighet, hade påtryckt hans drag en stämpel, som var oförenlig med den råa ridderlighet de eljest skulle uttryckt. De förra hade uppsvält musklerna på hans kinder och isynnerhet kring ögonen, medan liderlighet och osedlighet fördunklat sjelfva ögonen, rödsprängt hvitögat och gifvit hela ansigtet en gräslig likhet med det odjur, hvilket det var den fruktansvirde baronens nöje att föreställa. Men af en sällsam motsägelse sökte Wilhelm de la Marck, medan han i alla andra hänseenden antog utseendet af en vildgalt och äfven tycktes finna ett nöje i namnet, genom ett långt och tjockt skägg dölja den vanskaplighet, som ursprungligen förskaffat honom denna benämning. Denna vanskaplighet bestod i den öfre käkens ovanliga tjocklek och dess framskjutande öfver den nedre, så att den, jemte de stora utskjutande sidotänderna, gaf honom denna likhet med nämnda vilddjur, som, i förening med den omständighet, att han företrädesvis vistades i skogen
