Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/350

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

308

— Jag är är för att gifva akt på och till honom, inberätta, hur ni gå till väga, och jag ser med förundran, att ni bete er mer som hedningar, än som kristna — mer som galningar, än som förnuftiga menniskor. Carls af Burgund härar skola genast rycka an emot er, och om ni önska Frankrikes bistånd, måste ni bära er annorlunda åt. — Och hvad er, män från Lüttich, beträffar, så råder jag er, att genast återvända till er stad, och om någon hindrar ert aftåg, så förklarar jag honom för fiende till min herre, hans allranådigaste majestät, konungen af Frankrike.»

»Frankrike och Lüttich! Frankrike och Lüttich!» ropade Pavillons följeslagare och några andra stadsbor, hvilkas mod lifvades af Quentins djerfva språk.

»Frankrike och Lüttich! Lefve den tappra bågskytten! Vi vilja lefva och dö med honom!»

Wilhelm de la Marcks ögon gnistrade och han grep om sin dolk, liksom han velat slunga den i hjertat på den oförvägne talaren; men i det han blickade omkring sig, såg han i sina soldaters ögon något, hvilket äfven han nödgades vörda. Många af dem voro fransmän, och alla hade de reda på det hemliga understöd, både i trupper och penningar, som Wilhelm fått af deras konung; några af dem voro till och med förfärade öfver den våldsamma och gudlösa gerning, som nyss blifvit begången. Namnet Carl af Burgund, detta namn på en man, af hvilken det med allt skäl kunde väntas, att han på det strängaste skulle hämnas denna natts dåd, hade en fruktansvärd klang, och den ytterligare oklokheten i att på en gång ställa sig i ovänskap med lütticharne och ådraga sig franska konungens vrede gjorde ett nedslående intryck på deras af rusets orediga sinnen. Med ett ord, de la Marck såg, att han ej en gång skulle understödjas av sitt eget band, om han för ögonblicket skulle vilja begå någon ny våldsgerning, hvarför han mildrade hotet i panna och ögon och förklarade, att »han ej hade det ringaste ondt i sinnet mot sina goda vänner, lütticharne, hvilka alla egde full frihet att, när de behagade, lemna Schonwaldt, ehuru han hade hoppats att, när till firande af deras gemensamma seger, velat roa sig åtminstone en natt tillsammans med honom. Med mera lugn, än som vanligen utmärkte ho-