nom, tillade han, att »han vore redebogen att, antingen följande dagen, eller hvilken tid derefter, de ville bestämma på i underhandling om bytets fördelning och de anstalter, som borde vidtagas för deras ömsesidiga försvar.» Emellertid hoppades han, att den skotske bågskytten ville hedra hans fest genom att natten öfver qvarblifva på Schonwaldt.
Quentin tackade för bjudningen, men sade, att hans rörelser bestämdes af mynheer Pavillons, till hvilken han blifvit särskildt anbefald att hålla sig, men att han bestämdt skulle åtfölja honom vid hans nästa besök hos den tappre Wilhelm de la Marck.
»Om ni rättar er efter mina rörelser», sade Pavillon, högt och brådskande, »så kommer ni sannolikt att lemma Schonwaldt utan ett ögonblicks uppskof, — och kommer ni ej tillbaks dit utom i mitt sällskap, så lär ni inte återse det i brådkastet.»
Senare delen af detta yttrande mumlade den hederlige borgaren för sig sjelf, rädd för följderna af att hörbart gifva luft åt känslor, hvilka det likväl var honom omöjligt helt och hållet qväfva.
»Hållen er tätt intill mig, mina raska gossar,» sade han till sin lifvakt, »och vi skola laga, att vi så fort som möjligt komma ur detta röfvarnäste.»
De fleste af de bättre lütticharne tycktes vara af samma tanka som deras syndikus, och de hade knapt varit så glada, då de intagit Schonwaldt, som de nu tycktes vara vid hoppet att komma oskadda ut derifrån. Intet hinder lades i vägen för deras aftåg, och glad var Quentin, att han hade dessa fruktansvärda murar bakom sig.
För första gången, sedan de inträdt i denna fasans sal, vågade Quentin fråga sin vackra följeslagerska, hur hon mådde.
»Bra, bra,» svarade hon med feberaktig brådska; »alldeles förträffligt — stanna ej för att göra mig några frågor — låt oss ej förlora ett ögonblick med ord — låt oss fly, — låt oss fly, — låt oss fly!»
Medan hon sade dessa ord, sökte hon påskynda sina steg, men med så ringa framgång, att hon skulle fallit af maktlöshet, om ej Durward uppehållit henne. Med ömheten hos en mor, som bär sitt barn ur faran, upplyfte
