XXXII
som framstälts på ett så förbindligt sätt, att gästen tycktes vara den, som ålade förbindelsen.
Samtalet vände sig derefter omkring slottets och den omgifvande nejdens historia, ett ämne, hvari markisen var hemmastadd, ehuru han ej var någon stor fornforskare eller någon särdeles grundlig historiker, så snart frågan gälde något annat än hans gods. Kyrkoherden deremot var båda delarne och derjemte en behaglig sällskapsman med ett förekommande väsende och en tillgänglighet, som jag, oberoende af dess bildningsgrad, alltid funnit utgöra ett hufvuddrag hos det katolska presterskapet. Det var af honom jag erfor, att slottet Hautlieu ännu inom sina murar inneslöt lemningarna af ett dyrbart bibliotek. Då pastorn omnämnde detta, ryckte markisen på axlarna, tittade åt sidorna och visade samma lilla förlägenhet, som han ej kunnat dölja, då La Jeunesse pladdrade om sin herres inblandning i köksaffärerna. »Det skulle göra mig ett nöje att visa böckerna», sade han, »men de äro i en sådan oordning och så illa medfarna, att jag skäms att låta någon se dem».
»Om förlåtelse, herr markis», sade kyrkoherden, »men ni tillät ju den utmärkte engelske bibliomannen, D:r Dibdin, att undersöka era sällsynta reliker, och ni erinrar er, hvilket högt värde han satte på dem».
»Nå, hvad skulle jag göra, min bäste vän?» sade markisen, »den gode doktorn hade hört några öfverdrifna berättelser om dessa öfverlefvor af hvad som en gång varit ett bibliotek och fattat posto der nere på värdshuset, fast besluten att nå sitt mål eller dö under murarne; jag hörde till och med sägas, att han tog tornets höjd, för att förskaffa sig stormstege. Ni kunde väl ej begära, att jag skulle drifva en vördnadsvärd kyrkans man, låt äfven vara af en annan trosbekännelse, till ett så förtvifladt företag? Jag skulle aldrig kunnat stå till svars dermed inför mitt samvete».
»Men ni vet också, herr markis», fortfor kyrkoherden, »att D:r Dibdin var så förtörnad öfver den plundring, som öfvergått ert bibliotek, att han öppet afundades vår kyrkas makt, hvilken han önskade sig för att kunna slunga dess bannstråle emot vandalernas hufvud».
