Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/361

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
319

det hållet, men utan att synas hafva någon gemenskap med dem.

Så snart hennes gäster afrest, tog mor Mabel tillfället i akt att hålla en lång föreläsning för Trudchen om dårskapen att läsa romaner, hvarigenom de stoltserande damerna de Croye blifvit så oblyga och tilltagsna, att de, i stället för att vinnlägga sig om att lära något hushållsgöromål, skam till sägandes, som äfventyrerskor måste flacka omkring landet, utan någon bättre följeslagare än någon drifvande väpnare, utsväfvande page, eller liderlig utländsk bågskytt, till stor fara för deras helsa, till förminskning af deras förmögenhet och till oersättlig skada för deras goda rykte.

Allt detta åhörde Gertrud under tystnad och utan att svara, men i betraktande af hennes karakter, torde med skäl kunna betviflas, huruvida hon deraf drog den praktiska slutsats, som hennes mor dermed afsåg.

Emellertid hade våra resande hunnit östra stadsporten, efter att hafva banat sig väg genom massor af folk, som lyckligtvis voro alltför mycket upptagna af stundens politiska tilldragelser och rykten, för att fästa någon uppmärksamhet vid ett par, som så föga utmärkte sig genom sitt yttre. Medelst ett tillståndsbevis, hvilket Pavillon kallat dem i sin medbroder Rouslaers namn, passerade de obehindradt genom vakterna och togo sedan med ett kort, men vänligt utbyte af ömsesidiga välönskningar afsked af Peter Geislaer. Strax derefter upphunnos de af en starkt bygd ung man, ridande på en dugtig grå häst, hvilken genast gaf sig tillkänna såsom Hans Glover, Trudchen Pavillons fästman. Han var en ung karl med en hygglig flandrisk fysionomi, som, om den också ej förrådde något ovanligt förstånd, likväl antydde glädtighet och godsinthet, ehuru grefvinnan ej kunde låta bli att tycka, att han knapt var värd den förträffliga Trudchens ömhet. Han tycktes emellertid ifrig att befordra de planer, hon uppgjort till deras bästa; ty sedan han aktningsfullt helsat på dem, frågade han grefvinnan på flandriska, på hvilken väg hon önskade att han skulle föra henne.

»För mig till närmaste stad på brabantska gränsen», sade hon.