likväl upp honom, till kropp och själ en helt annan varelse än insomnat. Hans förtroende till sig sjelf och sin lycka återvände med hans stärkta lifsandar och den uppgående solen. Han tänkte ej längre på sin kärlek som en tom, hopplös dröm, utan som en hög, lifvande princip, hvilken han evigt borde nära i sitt hjerta, om han än aldrig kunde våga hoppas att se sin böjelse krönt med framgång midt bland de otaliga hinder, hvaraf den var omgifven. »Styrmannen», tänkte han, »styr sin farkost efter polstjernan, ehuru han aldrig hoppas att nå den, och tanken på Isabella de Croye skall göra mig till en värdig krigare, ehuru jag möjligen aldrig får återse henne. När hon en gång hör, att en skotsk krigare, vid namn Quentin Durward, utmärkt sig i en blodig drabbning, eller stupat på breschen till en tappert försvarad fästning, skall hon ihogkomma sin reskamrat, hvilken gjorde allt hvad han förmådde för att afvärja de snaror och olyckor, hvarmed hon var hotad, och kanske hedra hans minne med en tår, hans kista med en krans.»
Sålunda besluten att manligt bära sin olycka, kände Quentin sig mer i stånd att tåla och besvara grefve Crèvecœurs gyckel öfver hans förmenta veklighet och oförmåga att uthärda mödor, och den unge skotten lånade sig med sådan godmodighet åt grefve Crèvecœurs skämt och besvarade det på en gång så lyckligt och aktningsfullt, att förändringen i hans ton och sätt synbarligen ingaf grefvn en gynsammare tanka om sin fånge, än den han fattat af hans uppförande föregående aftonen, då han, retlig genom den pinsamma känslan af sin belägenhet, ömsom iakttagit en harmsen tystnad eller en hetsig trätgirighet.
Den erfarne krigaren började slutligen betrakta sin unge följeslagare såsom en yngling, af hvilken något vore att göra, och lät honom temligen tydligt förstå, att om han blott ville lemna Frankrikes tjenst, så ville han åtaga sig att skaffa honom en hedrande anställning vid hertigens af Burgunds hof och sjelf sörja för hans befordran. Quentin afslog likväl för det närvarande i tillbörliga ordalag detta förmånliga anbud, tills han hunnit förvissa sig om, huruvida han egde att beklaga sig öfver sin första beherskare, konung Ludvig; men fortfor detta oaktadt att komma
