344
likväl ej skingra Quentins sorg och saknad. Han hade qvarlemnat sitt hjerta i Charleroi, och den enda tanke, som upptog honom under fortsättningen af hans färd, var, att hvarje steg förde honom längre bort från Isabella. Hans inbillning togs i anspråk för att återkalla hvarje ord, hon sagt, hvarje blick, hon sändt honom, och, som det ofta händer i dylika fall, det intryck, som dessa hogkomster gjorde på hans själ, var starkare än det, som sjelfa verkligheten frambragt.
Men trots både kärlek och sorg började likväl, sedan den kalla midnattstimman var förliden, den utomordentliga ansträngning, Quentin de två föregående dagarna utstått utöfva en verkan på honom, hvilken hans vana vid alla slags strapatser och hans ovanligt lifliga och rörliga lynne, jemte de smärtsamma betraktelser, som sysselsatt hans tankar, dittills hindrat honom från att erfara. Hans af den omåttliga ansträngningen utmattade och försoffade sinnen började hafva så föga makt öfver hans själs föreställningar, att fantasien förändrade eller förvred de intryck, hvilka meddelades af de förslöade syn- och hörselorganen, och Durward visste endast, att han var vaken, genom de bemödanden han, medveten om faran af sin belägenhet, emellanåt gjorde för att ej falla i en djup, dvallik sömn. Allt emellanåt väckte honom känslan af den fara han lopp att falla af hästen åter till medvetenhet af sin tillvaro; men det dröjde ej länge, innan hans ögon åter fördunklades af tusen i brokigt virrvarr vexlande skuggbilder, det månbelysta landskapet sväfvade allt otydligare för hans blickar, och han till den grad öfverväldigades af trötthet, att grefve Crèvecœur, som varseblef hans tillstånd, slutligen nödgades tillsäga två af sitt folk att rida på hvar sin sida om Durward, för att hindra honom från att falla af hästen.
Då de slutligen anlände till staden Landrecy, tillät grefven, af medlidande med ynglingen, som nu tillbragt tre nätter till största delen utan sömn, sig och sin svit en fyra timmars rast för att hvila och förfriska sig.
Quentins sömn var djup och tung, ända tills den afbröts af ljudet af grefvens trumpet och hans furirers och qvartermästares rop: »upp, upp! Till häst, till häst!» Huru ovälkommet tidiga än dessa toner voro, väckte de
