»Den är ett af de dyrbara brödraband, som förena min älskeliga kusin och mig. Vi äro bröder i ridderskapet, liksom i andlig slägtskap, kusiner genom födseln och vänner genom alla tillgifvenhetens och en god grannsämjas band. Inte längre än till nedre borggården, mina ädla herrar! Jag kan omöjligen tillåta, att ni ledsagar mig längre — ni har redan bevisat mig tillräcklig heder.»
»Vi ha af hertigen blifvit anbefalda att föra ers majestät till er boning», sade d'Hymbercourt. »Vi hoppas ers majestät vill tillåta oss åtlyda vår herres befallning.»
»I denna obetydliga sak», sade konungen, »hoppas jag, att ni vill låta min befallning öfverväga hans, äfven hos er, hans länspligtige undersåtar. — Jag är litet opasslig, mina herrar — litet trött. Stor glädje har sina obehag, lika väl som stor smärta. Jag hoppas bättre kunna njuta af ert sällskap i morgon — och af ert äfven, herr Philip af Comines. — Jag har hört, att ni är tidehvarfvets häfdatecknare, så att vi, som önska oss ett namn i historien, måste tala vackert till er, ty det sägs, att ni har en spetsig penna, då ni vill. God natt, mina herrar, samt och synnerligen.»
De burgundiske herrarne aflägsnade sig, högeligen intagne af Ludvigs förbindliga sätt och den skicklighet, hvarmed han förstod att fördela sina artigheter, samt lemnade konungen med endast en eller två af hans personliga uppvaktning stående i hvalfgången till slottet Peronnes borggård och blickande på det höga tornet, som intog ena hörnet och som var fästningens förnämsta fängelsetorn. Denna höga, mörka, tunga byggnad, som belystes af samma måne, som så klart bestrålat Quentin Durwards färd mellan Charleroi och Peronne, liknade till formen nästan det hvita tornet i Londons citadell, ehuru det t till sitt byggnadssätt var ännu äldre, enär det påstods förskrifva sig ända från Carl den stores dagar. Murarna voro af en fruktansvärd tjocklek, fönstren små och försedda med jerngaller, och byggnadens ofantliga massa kastade en mörk och olycksbådande skugga öfver hela borggården.
»Jag skall väl ej bo der!» sade konungen med en rysning, som hade något olycksbådande i sig.
