364
»Nej», svarade den gråhårige seneschallen, som med blottadt hufvud afvaktade hans befallning, »Gud förbjude det! — Ers majestäts rum äro anordnade i den lägre byggnaden här bredvid, i hvilken konung Johan sof två nätter före slaget vid Poitiers.»
»Hm — det är just ej heller något så lyckligt förebud», mumlade konungen; »men hvad är det då med tornet, min gamle vän, och hvarför skulle ni önska till himmeln, att jag ej komme att bo der?»
»Nådigaste herre», sade seneschallen, »jag vet ej alls något ondt om tornet, — blott att skiltvakterna säga sig nattetid sett ljus der och hört besynnerliga ljud; och det är ej omöjligt att så verkligen förhåller sig, ty det begagnades fordom till statsfängelse, och det fins många sägner om dåd, som blifvit föröfvade der.»
Ludvig gjorde inga vidare frågor; ty ingen var mer förbunden än han att vörda ett fängelses hemligheter. Vid dörren till de rum, som voro anvisade till hans begagnande och som, ehuru af ett senare datum än tornet, likväl voro både dystra och gamla, stod en liten afdelning af det skotska lifgardet, hvilken hertigen, oaktadt sitt afslag till konungen, gifvit befallning om att införa, för att den skulle vara nära sin herres person. Den trogne Crawford anförde den.
»Crawford — min hederlige och trogne Crawford», sade konungen; »hvar har du varit i dag? — Äro de burgundiska herrarne så ogästvänliga, att de försumma en af de tappraste och bästa ädlingar, som ännu beträdt ett hof?. Jag såg er ej vid banketten.»
»Jag afslog inbjudningen, sire», sade Crawford, »tiderna hafva förändrat sig med mig. Det fans den tid, då jag kunde vågat dricka om med den bästa man i Burgund, och det af hans egen drufmust; men ett mått på tre halfstop slår nu i hufvudet på mig, och jag anser att det är af vigt för ers majestäts tjenst, att jag i detta fall föregår mina bussar med godt exempel.»
»Du är alltid försigtig», sade konungen; »men helt säkert måtte ni väl nu ha mindre bestyr, då ni har så få man att kommendera? En tid, då man firar fester och roar sig, kräfver å er sida ej någon så stor sjelf-försakelse, som en tid af fara.»
