»Grefven lär väl snart sjelf meddela er sina nyheter», sade d'Hymbercourt; »vi hörde dem blott ofullständigt.»
»Guds död, hear är grefven?» frågade hertigen.
»Han byter om drägt för att uppvakta ers höghet», svarade d'Hymbercourt.
»Drägt? Saint-bleu, hvad bryr jag mig om drägt?» utropade den otålige hertigen. »Jag tror ni sammansvurit er för att göra mig galen!»
»Eller rättare, för att tala tydligt, han önskar att få meddela dessa nyheter vid ett enskildt företräde», sade des Comines.
»Tete-dieu, herr konung», sade Carl, »det är alltid så våra rådgifvare betjena oss! Om de fått tag på något, som de anse vigtigt för våra öron, så betrakta de saken med en så högtidlig min och äro så stolta öfver sin börda, som en åsna öfver en ny packsadel. — Gå någon och tillsäg Crèvecœur att genast komma hit! Han kommer från Lüttichska gränsen, och vi åtminstone ha ej på det hållet några hemligheter, som inte hela verlden gerna kan höra på.»
Man märkte allmänt, att hertigen druckit så mycket vin, att det ökat hans medfödda halsstarrighet, och ehuru flere gerna skulle velat låta honom förstå, att tillfället ej voro passande, hvarken för att åhöra nyheter eller hålla rådplägning, så kände dock alla för väl hans ursinniga häftighet, för att våga någon vidare invändning, och sutto i orolig afvaktan på de nyheter, grefven kunde hafva att förtälja.
Några minuter förflöto, hvarunder hertigen otåligt höll ögonen fästa på dörren, medan gästerna höllo sina riktade på bordet, liksom för att dölja sin oro och nyfikenhet. Ludvig ensam bibehöll sin fattning, och fortfor att omvexlande samtala med öfversteförskäraren och narren.
Slutligen inträdde Crèvecœur och helsades genast med sin herres häftiga fråga: »hvad nytt från Lüttich och Brabant, herr grefve? — Underrättelsen om er ankomst har bortjagat munterheten från vårt bord; men vi hoppas att er närvaro skall återskänka oss den.»
»Min furstlige herre», sade grefven med fast, men sorgsen stämma, »de nyheter, jag medför, tillhöra mer rådkammaren än högtidssalen.
