TJUGOÅTTONDE KAPITLET.
Ovissheten.
— — — — — — Nå väl,
Du ringa man, du lyckliga, ligg stilla.
Det hufvud som bär kronan ligger illa
Shakespeare.
yratio beväpnade män, som omvexlande buro
dragna svärd och brinnande facklor, utgjorde
den eskort, eller rättare den bevakning, som
ledsagade Ludvig XI ifrån stadshus-salen till
slottet i Peronne, och vid inträdet i den dystra
byggnaden förekom det honom, som en röst ropat i hans öra
den varning, florentinarn satt som inskrift öfver ingången
till de fördömdas boningar: »lemna allt hopp bakom dig!»
I detta ögonblick skulle kanske en känsla af ånger genomfarit konungens själ, om han kommit att tänka på de hundra, ja, tusentals offer, hvilka han, ofta utan skäl eller på den ringaste misstanka, öfverlemnat till sina fängelsehålor, der de, beröfvade hvarje hopp om frihet, förbannade sjelfva det lif, hvarvid de af djurisk instinkt fasthängde.
De flammande facklorna öfverstrålade det bleka månljuset, hvilket denna afton var mattare än den föregående, och det rödaktiga sken, de kastade rundt omkring den uråldriga byggnaden, gåfvo en dunklare skugga åt det höga vårdtorn, som kallades grefve Herberts torn. Det var detsamma som Ludvig aftonen förut betraktat med aningsfull ängslan och hvilket han nu var dömd att bebo, bäfvande vid tanken på, hvad hans öfvermäktige vasall i sitt raseri kunde förledas att begå i dessa despotismens hemliga gömslen.
