412
»Och blygs du ej, min kunglige herre», svarade filosofen; »du, som inträngt så djupt i vetenskapen, hvars fattningsgåfva var så snabb, hvars ihärdighet var så outtröttlig — blygs du ej att låta nedslå dig af första olycka, lik en poltron, som skrämmes af första vapengny? Har du ämnat bli delaktig af dessa mysterier, som höja män öfver lifvets lidelser, missöden och sorger, — ett tillstånd som endast kan ernås genom att täfla med de gamle stoikerna i ståndaktighet, — och ryggar tillbaka för första motgång, förverkande det ärofulla pris, hvartill du uppträdt såsom en medtäflare, lik en skygg kapplöpningshäst, skrämd ur kosan af skenbara och inbillade olyckor.»
»Skenbara och inbillade — oförskämde!» utrooade konungen; »är då detta fängelse skenbart? Äro min afsvurne fiendes, Burgunds skiltvakters vapen, hvilka ni kan höra skramla utanför denna dörr, inbillning? Hvad kallar du då verkliga olyckor, förrädare, om fångenskap, afsättning och lifsfara ej äro det?»
»Okunnighet, min broder», svarade den vise trygt, »okunnighet och fördom äro de enda verkliga olyckor. Tro mig, att konungar i fullheten af deras makt, försänkta i okunnighet och fördomar, äro mindre fria, än den vise i ett fängelse, belastad med verkliga bojor. Det tillhör mig att ledsaga er till denna verkliga sällhet; er tillkommer det att lyssna till min undervisning.»
»Var det en sådan filosofisk frihet, era lärdomar skulle skänka mig?» sade konungen bittert. »Om ni ändå på Plessis sagt mig, att det välde, som så frikostigt lofvade mig, var herraväldet öfver mina egna lidelser; att den framgång, mig tillförsäkrades, hade afseende på mina framsteg i filosofien, och att jag skulle blifva lika vis och lärd, som en kringstrykande italiensk charlatan, så skulle jag säkert kunnat vinna denna förstånds-öfverlägsenhet för ett billigare pris än förverkandet af den vackraste krona i kristenheten och utsigten att bli lifstidsfånge på Peronne! Gå, och hoppas ej att undslippa ert välförtjänta straff. — Det gifs en himmel uppöfver oss!»
»Jag lemnar er ej åt ert öde, sire, förrän jag äfven i era förblindade ögon rättfärdigat detta anseende, som är en klarare ädelsten, än den klaraste i er krona, och hvaröfver verlden skall falla i häpnad århundraden efter
