Hoppa till innehållet

Sida:Quentin Durward 1877.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

4

ingånget förbund. Han älskade njutningar och nöjen; men hvarken kärleken eller jagten, ehuru de voro hans herskande passioner, afhöllo honom någonsin från att punktligt sköta sitt rikes angelägenheter. Han hade en djup menniskokännedom, som han förvärfvat, i det han personligen umgåtts med alla samhällsklasser, och ehuru af naturen stolt och högdragen, drog han likväl ej i betänkande, att, med en såsom något vidunderligt ansedd likgiltighet för samfundslifvets godtyckliga rangskilnader, till de vigtigaste befattningar upphöja män af lägsta stånd, och valde dessa så väl, att han sällan misstog sig om deras egenskaper.

Men liksom menniskonaturen sällan är i full öfverensstämmelse med sig sjelf, så fans det äfven motsägelser i denne lika sluge, som skicklige monarks karakter. Ehuru han var den falskaste menniska i verlden, härledde sig dock några af de största misstagen i hans lif från en alltför blind tillit till andras heder och redbarhet. Orsaken till dessa misstag tyckes likväl böra sökas i en ytterst förfinad politik, som förledde Ludvig att antaga skenet af ett obegränsadt förtroende mot dem, hvilka han tänkte öfverlista; ty eljest var han i sitt handlingssätt i allmänhet så misstrogen och misstänksam, som trots någon tyrann i verlden.

Två andra omständigheter torde böra omnämnas, för att fullända teckningen af denna fruktansvärda karakter, som bland tidehvarfvets råa furstar uppsvingade sig till rangen af en djurvaktare, som genom sin öfverlägsna klokhet och skicklighet samt genom med urskilning utdelad aga och mat slutligen lyckades få öfverhanden öfver dem, hvilka skulle slitit honom i stycken, om de ej kufvats af hans slughet.

Det första af dessa karaktersdrag var Ludvigs ytterliga vidskepelse, ett plågoris hvarmed himmeln ofta hemsöker dem, hvilka vägra att lyssna till religionens bud. Samvetsaggen öfver sina brottsliga handlingar sökte Ludvig aldrig att stilla genom någon förändring i sina machiavellistiska ränker, utan bemödade sig, fastän förgäfves, att tysta sitt oroliga samvete, genom vidskepliga religionsceremonier, stränga botöfningar och rika skänker till de andliga. Den andra egenheten, med hvilken den först-