nämnda, besynnerligt nog, ofta finnes parad, var hans smak för låga nöjen och hemliga utsväfningar. Den visaste, eller åtminstone den slugaste furste på sin tid, umgicks han gerna med personer af de lägre samhällsklasserna, och sjelf snabbfyndig, roades han af en qvick samtals-ton mer än man skulle kunnat förmoda af andra drag i hans karakter. Han inlät sig till och med i tvetydiga intriger och deraf förorsakade komiska äfventyr, med en otvungenhet, som föga öfverensstämde med hans vanliga misstroende och uppmärksamhet på sig sjelf, och han tyckte så mycket om detta slags galanteri, att han sjelf lät utgifva en samling af dylika lustiga, slippriga anekdoter, som är väl känd för boksamlare, i hvilkas ögon — men också endast i deras — den äkta upplagan är af högt värde.
Medelst denna monarks kraftiga och förslagna, ehuru föga älskvärda karakter, behagade det försynen, som lika väl begagnar sig af ovädret som af det milda regnet, att åt den stora franska nationen återgifva välgerningen af en borgerlig regering, hvilken den nästan förlorat, då han besteg tronen.
Före sitt tillträde till regeringen hade Ludvig snarare visat prof på laster än talanger. Margaretha af Skottland, hans första gemål, hade »grämt sig till döds öfver smädande tungor», detta i hennes makes hof, der ingen utan Ludvigs egen uppmuntran skulle vågat andas ett ord mot denna älskvärda och förorättade furstinna. Han hade varit en otacksam och upprorisk son, som ena gången försåtligt sökt att bemäktiga sig sin fars person, och den andra öppet gripit till vapen mot honom. För den första förbrytelsen förvisades han till sitt furstendöme Dauphiné, hvilket han styrde med mycken klokhet; — för den andra blef han fullkomligt landsförvist och nödgades taga sin tillflykt till hertigen af Burgund och hans son, hvilkas gästfrihet han åtnjöt ända till sin faders år 1461 inträffade död, ehuru de sedermera fingo föga tack derför.
Strax i början af sin regering var det hardt nära att Ludvig blifvit öfverväldigad af en liga, som bildats af Frankrikes stora kron-vasaller, med hertigen af Burgund, eller rättare hans son, grefven af Charolais i spetsen. De uppbådade en talrik här, inneslöto Paris, höllo under sjelfva hufvudstadens murar, en drabbning, som dock icke blef
