422
så våldsam smärta, att han kastade sig framstupa i sängen och tycktes färdig att qväfvas af de suckar och och tårar, hvilka han sökte hämma. Derpå sprang han ur sängen, öfverlemnade sig åt ett ännu vildsintare lynne, gick häftigt fram och tillbaka i rummet, utfor i osammanhängande hotelser och ännu mer osammanhängande hämde-eder, stampade som vanligt med foten, och åkallade St. Georg, St. Andreas eller något annat favorit-helgon såsom vittnen, att han skulle taga en blodig hämd på de la Marck, på folket i Lüttich, samt på honom, som var upphofvet till alltsammans! Denna sista hotelse, som yttrades otydligare än de andra, syftade uppenbart på konungens person, och ett ögonblick förklarade hertigen sig hafva beslutat eftersända konungens bror, hertigen af Normandie, med hvilken Ludvig stod i det allra sämsta förhållande, för att förmå den fångne monarken att antingen afstå sjelfva kronan, eller åtminstone några af dess värdefullaste rättigheter och inkomster.
Ännu en dag och en natt förflöto under samma stormiga öfverläggningar, eller snarare samma snabba öfvergångar från en lidelse till en annan; ty hertigen åt och drack nästan alls ingenting, ömsade icke kläder och betedde sig öfver hufvud som en menniska, hvars raseri hotar att öfvergå till fullkomlig galenskap. Efterhand blef han likväl mera sansad och började hålla rådplägningar med sina ministrar, hvarvid många förslag gjordes, men intet beslut fattades. Comines försäkrar oss, att vid ett tillfälle en kurir stigit till häst för att tillkalla hertigen af Normandie, och i den händelsen hade den franske monarkens fängelse sannolikt blifvit en kort väg till hans graf.
Andra ögonblick, då Carl uttömt sitt raseri, satt han och stirrade framför sig med ett dystert, stelt och orörligt uttryck i sitt ansigte, liksom en, hvilken grubblar på någon förtviflad gerning, hvartill han ännu ej kunnat besluta sig, och det skulle otvifvelaktigt behöfts föga mer än en försåtlig vink från någon af de rådsherrar, som omgåfvo hans person, för att hafva drifvit honom till något mycket förtvifladt dåd, men af aktning så väl för den helgade karakter, hvilken var förknippad med Ludvigs person, både såsom konung och länsherre, som äfven för
