deras hertigs heder, hvilken blifvit förpantad, då Ludvig lemnat sig i hans våld, voro de burgundiska herrarne nästan enhälligt böjda att tillstyrka hofsamma mått och steg, och de skäl d'Hymbercourt och des Comines tid efter annan sökt göra gällande under nattens lopp, blefvo under den påföljande morgonens mera sansade timmar framdragna och påyrkade af Crèvecœur och andra. Måhända var deras ifver för konungens bästa ej alldeles oegennyttig; ty, såsom vi förut nämnt, hade många redan erhållit bevis på konungens frikostighet, andra åter hade antingen besittningar eller anspråk i Frankrike, som i någon mån gjorde dem beroende af honom, och hvad som är säkert är, att den skatt, hvilken konungen på fyra mulåsnor fört till Peronne, lättades betydligt under dessa underhandlingar.
Under loppet af tredje dagen medförde Campo-Basso till rådsbordet sin italienska bakslughet, och det var lyckligt för Ludvig, att han ej anlände, medan hertigen var i sitt första raseri. Strax efter hans ankomst beramades en ordentlig konselj, för att öfverlägga om de mått och steg, som borde vidtagas vid detta utomordentliga fall.
Vid detta tillfälle afgaf Campo-Basso sitt utlåtande genom fabeln om den resande, huggormen och räfven, och erinrade hertigen om det råd, som räfven gaf mannen, att krossa sin dödsfiende, då slumpen lemnat honom i hans våld. Comines, som såg hertigens ögon gnistra vid ett förslag, som hans egen våldsamma karakter redan flere gånger ingifvit honom, skyndade att invända, att det ju kunde vara möjligt, att Ludvig ej egentligen haft någon omedelbar andel i det grymma dåd, som blifvit begånget på Schonwaldt; att han kanske vore i stånd att rentvå sig från denna beskyllning och benägen att lemna upprättelse för de oroligheter, som hans intriger förorsakat inom hertigens och hans bundsförvandts länder; att hvarje mot konungen utöfvadt våld säkert skulle ådraga både Burgund och Frankrike en följd af olyckor, bland hvilka den ej vore den minsta, att engelsmännen skulle begagna sig af de inre skakningar, som komme att blifva en nödvändig följd häraf, för att ånyo sätta sig i besittning af Normandie och Guyenne och förnya dessa förhärjande krig, hvilka endast med svårighet kunnat slutas
